(Dancer in the dark) Danmark/Sverige 2000 . Regi: Lars von Trier. Manus: Lars von Trier. Producent: Vibeke Windelöw. Foto: Robert Müller. Klippning: Francois Gédigier och Molly Marlene Stensgård. Koreografi: Vincent Paterson. Scenografi: Karl Juliusson. Musik: Björk. I rollerna: Björk (Selma), Catherine Deneuve (Kathy), Peter Stormare(Jeff), David Morse (Bill), Cara Seymore (Linda), Joel Grey (Oldrich Novy), Jean-Marc Barr (Norman), Udo Kier (dr Porkorny), Stellan Skarsgård (ögonläkare). Längd: 134 min.
|
Som liten älskade Lars von Trier en sagobok vid namn Guldhjärta. Där ger sig en liten flicka ut på en mödosam vandring genom en stor skog och längs vägen delar hon med sig av allt vad hon äger. Vid vägens slut står hon naken men förkunnar ändå att "jag reder mig bra i alla fall". Fascinationen för denna martyriska historia har von Trier burit med sig till vuxen ålder, då den fungerat som utgångspunkt för hans så kallade guldhjärtetrilogi: tre filmer som alla kretsar kring självuppoffrande kvinnor. Både den oskuldsfulle Bess i Breaking the waves och den hängivne Karen i Idioterna är således medsystrar till Selma, huvudperson i denna den avslutande delen i trilogin.
Tjeckiska Selma kommer som illegal invandrare till Amerika på 60-talet. Hon får jobb i en fabrik och sliter hårt för att få råd med sin sons ögonoperation. Att bota honom från den sjukdom hon själv lider av är den stora föresatsen i hennes liv och hon är beredd att följa den med en dåres envishet. Trots sitt eviga slit tar hon sig dock tid att delta i en amatörteatergrupp som sätter upp Sound of Music. Selma älskar musikaler och fyller sitt liv med drömmar om musik, sång och dans.
När von Trier allra först deklarerade att han med Dancer in the Dark ville göra en påkostad musikal med Björk i huvudrollen var det garanterat många som befarade att den framgångsrike dansken hade drabbats av storhetsvansinne. Slutresultatet skulle visa att så inte var fallet men vägen dit var allt annat än enkel. Von Trier har sagt att det kändes som att föra en gris till slakt varje dag, då Björk tog på sig all den smärta som hennes karaktär genomgår. Hon lämnade inspelningen vid flera tillfällen och konstaterade i efterhand att hon aldrig i livet skulle kunna tänka sig att spela in en långfilm igen.
Deras vedermödor gav dock utdelning. Björks rollgestaltning sjuder av närvaro och von Trier bryter än en gång ny mark med en film som trotsar alla genrebestämningar. Så om du vanligtvis brukar ha svårt för musikaler - låt inte det hindra dig från att se denna film för den liknar garanterat ingenting du tidigare sett. Möjligen skulle den, med sitt enkla och känslomässiga tilltal, kunna liknas vid den sagoform den från början är sprungen ur. I så fall är det onekligen en av de grymmaste och mest hjärteknipande sagor som skapats.
FS
|