Den heliga oskulden

Mario Camus föddes 1935 i Santander och studerade vid spanska statliga filmskolan i slutet av 50-talet. han började som manusförfattare och skrev bland annat manus till två av Carlo Sauras filmer, Los Golfos och Llanta por un Bandito. Han började sedan regissera egna filmer och gjorde ett femtontal fram till 1980, då han regisserade en uppmärksammad TV-serie efter en roman av Benito Perez Galdos. Spelfilmen Bikupan (La Colmena, 1983), vilken belönades med Guldbjörnen i Berlin, blev hans stora internationella genombrott.

Den heliga oskulden utspelar sig i provinsen Estremadura på 60-talet, ett område ännu behärskat av lantadeln och av avgrundsdjupa klassklyftor. I denna mer eller mindre feodala miljö lever en lantarbetarfamilj i ytterligt elände och ödmjukhet.

Familjefadern Paco, som spelas av Alfredo Londa, hör till den sorts folk som av tradition lärt sig att arbeta och aldrig ställa krav. Hustrun är sjuklig, den äldsta dottern krympling och den äldsta sonen inkallad. Familjens hopp är de två yngsta barnen, att de måtte få studera och skapa sig ett bättre liv.

Francisco Rabal spelar hustruns excentriske bror som lever bland dem, innesluten i sin egen värld och som blir sinnesrubbad av sorg när hans älsklingsfågel skjuts av ”unge herrn”, men som stapplande och fjollig ändå skördar sin hämnd. Represalierna faller tungt över familjen men åtminstone har något hänt, fred härskar inte längre och framtiden är därmed föränderlig.

Den ena efter den andra av familjemedlemmarna fokuseras och får sin historia berättad under filmens gång men historierna griper in i varandra och i slutet har de bildat en enhet.

1984 gick manliga skådespelarpriset vid Cannes-festivalen till Alfredo Landa och Francisco Rabal.

De svenska kritikerna var överlag mycket positiva till filmen efter premiären. Hanserik Hjertén i DN slutade sin recension så här:

”Det är så övertygande därför att det är gjort utan överdrifter. Styrkan i Camus’ film är det kraftfulla, lugna berättandet, den levande tydligheten, den medkännande sakligheten, den lågmälda skymten av en förändring trots allt genom ungdomen. Det är en film om färska orättvisor som närmast påminner om våra statareskildringar, men som ger en djupare bild av ett helt samhälle som håller på att vakna upp ur det förflutnas förbannelse. Det är mycket sevärt!”

Hugo Wortzelius i UNT tyckte bland annat så här:

”Den heliga oskulden ’friar’ inte med lättköpta effekter men den besegrar åskådaren genom sin mänsklighet och sanning, den för oss nära människor och förhållanden, som väcker upp, kanske upprör oss. De verkligt angelägna filmerna är ganska fåtaliga i dagens biorepertoar. Den heliga oskulden är avgjort en av dessa angelägna filmer!”