Vid sin död 1982 hade Rainer Werner Fassbinder gjort 43 långfilmer på 13 år. Förutom att han regisserade skrev han oftast manus själv och uppträdde också gärna i någon mindre roll i sina egna filmer. Och då räknas bara långfilmerna, han satte dessutom upp ett flertal skådespel och hörspel, och regisserade TV-serier som t ex Berlin Alexanderplatz i 14 delar. Han medverkade också som skådespelare i regissörskollegors filmer, t ex Volker Schlöndorffs Baal , Ulli Lommels The Tenderness of Wolves , och Daniel Schmids Schatten der Engel . Han satte själv som mål att vid 30 års ålder ha gjort 30 långfilmer. Detta mål nådde han. Den hektiska produktionstakten hade sin motsvarighet i Fassbinders lika hektiska och synnerligen destruktiva livsstil, med en kopiös konsumtion av alkohol och droger. Han försökte aldrig dölja denna provokativt självförbrännande livsstil, inte heller att han var homosexuell. Han odlade medvetet en slamsigt orakad personlig image. Allt detta var en utmaning av den västtyska borgerligheten. Fassbinder var lika gammal som själva staten Västtyskland, och många av hans personliga besattheter avspeglar ett mentalt och socialt klimat i Förbundsrepublik- en. Kanske just därför lyckades Fassbinder också under årens lopp reta upp och chockera praktiskt taget alla grupper i det västtyska samhället, från den vanliga publiken, högern och vänstern, till feminister och bögar.
Fassbinder föddes 1945, tre veckor efter naziregimens fall, i ett land bombat till ruiner. Hans föräldrar drev ett pensionat i en kurort, och där växte han upp med pensionatets gäster som sina vänner. Han har själv skildrat denna miljö som en ostrukturerad härva av mänskliga relationer, mer kaotisk än trygg. Han hade som riktigt liten en oklar uppfattning om vem av alla fritt kringströvande människor som egentligen var hans föräldrar. Senare flyttade den unge Fassbinder med sin nu ensamstående mor till München, där de bosatte sig i horkvarteren. Han skolkade från skolan, och umgicks istället med de prostituerade och deras hallickar, och såg samtliga Hollywood-klassiker från 30- och 40-talet på bio. Tjugo år gammal började Fassbinder jobba med en liten okänd experimentell teatergrupp, das Aktion theater, ett kollektiv han snart kom att dominera totalt och vars medlemmar senare uppträdde som älskare och hustrur i hans personliga liv, och som skådespelare i hans senare långfilmer. Den första långfilmen, Liebe ist kälter als Tod ( Kärleken är kallare än döden ), gjorde Fassbinder 1969 med sig själv i huvudrollen. Sitt kommersiella genombrott på hemmaplan fick han 1971 med Der Händler der vier Jahreszeiten ( Frukthandlarens fyra årstider ). Det internationella genombrottet tre år senare med Angst essen Seele auf ( Rädsla urholkar själen ).
60-talet innebar en nytändning för den västtyska filmen. Den s k Neue Kino föddes. En ny ung regissörsgeneration började ifrågasätta det ekonomiska samhällsundrets djuprotade självbelåtenhet. Filmuppsvinget gjordes möjligt med statliga subventioner, och bland de nya regissörerna avtecknade sig så småningom bl a Volker Schlöndorff, Werner Herzog, och Wim Wenders. Fassbinder var del av denna grupp.
Fassbinders filmer oerhört intensiva och skildrar människor fångade i sina egna könsliga och personliga nojor och vanföreställningar, i strängt skurna koreografier. Ett huvudtema i filmerna är kärlekslöshetens förbannelse, det maktspel av utnyttjande, beroendeförhållanden och förnedring kärleken verkar innehålla. Någon har, ironiskt, kallat honom "en av filmhistoriens stora kärleksskildrare". Han envisades med att skildra världen i termer av mänskliga känslor och förhållanden, medan andra västtyska filmare som t ex Herzog eller Schlöndorff hellre ville formulera politiska och sociala uttalanden. Detta betydde inte att Fassbinder var opolitisk. "När jag kommer i kontakt med människor på gatorna och på tågstationer och ser deras ansikten och deras liv fyller det mig med ångest. Ofta ville jag bara skrika högt", säger han 1975. Han såg samhällets förtryck och beroendemönster i intimsfären, i människornas inbördes relationer. Ett samhälle byggt på klasskillnader, materialism, dyrkan av privategendomen, och intolerans mot avvikare skapar psykologiska förtrycksmekanismer inom individerna själva. Män utnyttjar kvinnor, kvinnor utnyttjar kvinnor, män utnyttjar män. Gång på gång upprepas denna pessimistiska syn på världen, i film efter film. Många filmer, t ex Petra von Kants bittra tårar , Effi Briest , och Veronika Voss längtan är centrerade kring en kvinna som är personligen oskyldig till de större eller mindre katastrofer hon utsätts för. Kärleken såg han, som sagt, inte nödvändigtvis som någonting positivt. Den var ingen räddning i livet. "Kärleken är det bästa, mest försåtliga och effektivaste instrumentet för att utöva socialt förtryck", sade han i en intervju 1978.
Filmerna balanserade mellan teatral förkonstling, formmässig stilisering, och realism. Fassbinder lånade ofta Hollywood-melodramens språk; han ansåg att överdrifterna hos den filmtypen skapade en främmandegörande effekt, som i sin tur skildrade verkligheten mycket verkligare och sannare än en realistisk framställning. Framför allt tog han stort intryck av Douglas Sirk, 50-talets stora och av kultursnobbar föraktade regissör av storslagna "snyftare", riktade främst till en kvinnlig publik. Rent tekniskt hade han också lärt sig mycket av Hollywood-filmen, om allt från belysning till montage.
När Fassbinder dog, 37 år gammal, skrev en av de västtyska tidningarna: "Vår Balzac är död." Fassbinder ville vara mer än bara Balzac. Han sa: "Jag vill vara för filmen vad Shakespeare var för teatern, Marx för politiken, och Freud för psykologin."