Vi ses igen, barn

Vi ses igen barn är Louis Malles första film i Frankrike efter tio år i USA. Den vann förtjänstfullt Guldlejonet i Venedigs filmfestival 1987.

Vi ses igen barn är en mycket fin ungdomsfilm (den bästa franska ungdomsfilmen någonsin enligt vissa) och en av Malles bästa produktioner.

Filmen bygger på en av Malle självupplevd händelse från skoltiden.

Året är 1944. Januari. Tre nya elever anländer till den katolska klosterskolan i Fontainbleau där Julien Quentin och hans kamrater går. De tre nya skiljer sig på något vis från de andra och har lite svårt att anpassa sig till klosterskolans liv. Det är kallt, matransonering och flygraider samtidigt som de tyska ockupanterna finns runt hörnet hela tiden.

Julien Quentin är yngst i skolan men ändå den självklare ledaren i sin klass. Han retar sig på de nya, speciellt på Jean Bonnet som hamnat i hans klass. Det är något särkilt med den där duktige Bonnet.

Av en slump får Julien reda på Bonnets hemlighet. Efter en tid blir de väldigt goda vänner. Då inträffar det oundvikliga och de skiljs för evigt. Louis Malle (f 1932) gjorde sig tidigt bemärkt inom filmen. Under åren 1951–52 genomgick han den franska filmskolan. Starx efter fick han tillfälle att mönstra på Jacques-Yves Cousteaus som vanlig besättningsman under den filmexpedition som resulterade i filmen Den tysta världen (Le Monde du Silence 1955).

Eftersom Malle var den enda filmteknikern med på resan och visade sig ha en god blick för filmarbetet engagerade Cousteau Louis Malle för lite trevligare uppgifter, som t ex undervattensfilmning. Till slut vilade större delen av arbetet på Louis Malle.

Så fick han också, endast 23 år gammal, ta åt sig större delen av äran när filmen vann stora priset vid Cannes-festivalen 1955.

För att skaffa sig mer erfarenhet och rutin assisterade han under en tid Robert Bresson under dennes inspelning av En dödsdömd har rymt (Un condamné à mort s’est échappé 1956). Under den här tiden skrev han tillsammans med Roger Nimier ett filmmanus som antogs direkt. 1957 fick Louis Malle möjlighet att göra sin första självständiga film. Det blev Hiss till galgen (Ascenseur pour l’echafaud), visad av Filmstudion under hösten 1989, som resulterade i att Malle fick motta Louis Delluc-priset, endast 25 år gammal.

Fyra månader senare påbörjade Malle sin andra film, De älskande (Les amants 1958) som ytterligare befäste Malles plats blande de stora och fick Silverlejonet i Venedig det året.

Under åren 1960–71 gjorde Malle åtta långfilmer: Le combat dans l’ile, 1961; Vie privée, 1961; Le feu follet, 1963, om en alkoholists sista två dygn, driven till självmord pga den avsky han känner för världen runt honom; Le voleur, 1966; Calcutta; Le souffle au coeur, 1971. Han gjorde även några kortfilmer och en sex timmars TV-produktion om Indien (L’Inde fantôme, 1969).

1974 kom filmen Lacombe Lucien som fick mycket beröm för sin fina porträttering av den 17-årige franske bondpojken som under andra världskriget utan särskild anledning ansluter sig till franska Gestapo. Påföljden blir att han slits mellan att förråda eller skydda den judiska familj bars dotter han förälskat sig i.

Innan Malle reser till USA gör han Svart måne 1975 som fotograferades av Ingmar Bergmans berömda medarbetare Sven Nykvist. Malle och Nykvist samarbetade i USA 1978 i filmen Pretty Baby, en kärleksaffär mellan en excentrisk fotograf och en mycket ung prostituerad flicka.

Atlantic City, 1980, Min middag med André, 1983, Alamo Bay, 1985 är Malles övriga produktion i USA. Nu är han tillbaka i Frankrike och har presterat en vinnare igen.

Mycket nöje.

ChA