Flicka och hyacinter
Sverige 1950. Regi: Hasse Ekman. Manus: Hasse Ekman. Foto: Göran Strindberg. Klippning: Lennart Wallén. Musik: Erland von Koch. Producent: Hasse Ekman.
I rollerna: Eva Henning (Dagmar Brink), Ulf Palme (Andres Wikner), Birgit Tengroth (Britt Wikner), Anders Ek (Elias Körner), Marianne Löfgren (Gullan Wiklund), Gösta Cederlund (bankir von Lieven), Karl-Arne Holmsten (Willy Borge), Keve Hjelm (Stefan Brink), Anne-Marie Brunius (Alex), Björn Berglund (Lövgren). Längd: 88 min.
På 40-talet var Hasse Ekman ett tag Ingmar Bergmans tilltänkte rival inom svensk konstnärlig film. De två jämfördes ständigt i pressen, tyvärr oftast till Ekmans nackdel, vilket troligen var ett tungt vägande skäl till att Hasse Ekman på 50-talet allt mer övergick till att regissera mer lättviktiga komedier, och lämnade Bergman nästan ensam på banan. Hasse Ekman var oerhört mångsidig; förutom att han regisserade och ofta skrev manus till filmer i alla genrer från crazykomedier och farser till psykologiska dramer, medverkade han som skådespelare i både sina egna filmer och andras (även Bergmans), skrev, regisserade och spelade i teaterpjäser, skrev böcker och en mängd välkända schlagertexter. Mångsidigheten verkade kritikerna för det mesta hålla emot honom, som om detta var ett svaghetstecken. Att han var son till den legendariske Gösta Ekman d ä och regisserade sin första film redan som 25-åring var kanske också något som låg honom i fatet; han var ett underbarn från en genifamilj och ansågs ha för många fördelar på sin sida. Snarare måste det nog ha varit snårigt ibland att hävda sig med de tunga förväntningarna på sig. Något annat som kritiker regelbundet anklagade honom för var plagiarism. Ekman var oerhört kunnig i film, hade sett en enorm mängd Hollywood-film, och använde sig med större färdighet än andra av den moderna filmens språk. Det har sagts att Ekman var den förste svenske regissör som verkligen tänkte helt i film. Men insinuanta kritiker antydde ibland att Ekman var en skicklig tjuv snarare än en konstnär, att de kände igen många grepp och inslag från andra filmer. Ekman erkände villigt att han var influerad av ett stort antal Hollywoodfilmer och därmed säkert omedvetet använde deras grepp. Men han blev stött över att därför inte bli betraktad som konstnär - så gör ju alla konstnärer, de influeras, påverkas, återanvänder gamla grepp i nya kombinationer. Samtidigt som han blev kritiserad blev han också hyllad. 1949 stod han på sin konstnärliga topp som regissör; efter kritikerrosade filmer som Flickan från tredje raden, Kungliga patrasket, Ombyte av tåg och Banketten gjorde han nu den film som brukar anses som hans bästa, Flicka och hyacinter.
En kvinnlig pianist har hängt sig en mörk natt i sin lägenhet. I sitt testamente ger hon allt hon äger till ett författarpar som bor i samma hus. De blir förbryllade och nyfikna, och bestämmer sig för att ta reda på varför hon valde att ta sitt liv. Sakta rullas nu historien om Dagmar Brink, "Fröken Ensam", och hennes liv upp. Paret besöker hennes vänner, bekanta och f d män, pusselbit läggs till pusselbit, och fram träder bilden av en kvinna som ingen riktigt kunde få grepp om, som saknade något ingen visste vad det var. När sanningen till slut uppenbaras är det bara författarens hustru som får reda på den.
Filmen var troligen den första svenska film som mer explicit berörde homosexualitet - tidigare filmer hade på sin höjd antytt ämnet, om ens det. Samtida recensenter intar olika ståndpunkter. En del förbiser detta inslag helt och hållet. Andra nedvärderar dess betydelse för handlingen. Men några erkänner att det är modigt av Ekman att våga ta upp ett känsligt ämne.
Hela filmen är mycket intrikat uppbyggd jämfört med många filmer från samma tid. Intrigen visar att Ekman tagit intryck från filmer som Citizen Kane.
EL