Giliap
Sverige 1975. Regi: Roy Andersson. Manus: Roy Andersson. Produktion: Sandrews. Producent: Göran Lindgren, Kalle Boman (kreativ producent). A-foto: John O Olsson. A-ljud: Owe Svensson. Mixning: Sven Fahlén, Lars Klettner. Musik: Björn Isfält (originalmusik) samt avsnitt ur Gustav Mahlers symfoni nr 3 och psalm 355 "Blott en dag". Scenografi: Anna Asp, Lotta Melanton, Sören Brunes. Rekvisita: Peter Kropenin, Christian Gauffin. Kläder: Bo Moberg, Kjell Sundqvist. Smink: Helena Olofsson. Specialeffekter: Åke Nordwall. Klippning: Roy Andersson, Kalle Boman. Produktionsledning: Waldemar Bergendahl, Rolf Sohlman, Raymond Lundberg.
I rollerna: Thommy Berggren (Giliap, servitör), Mona Seilitz (Anna, servitris), Willie Andréason (Gustav Svensson, kallad "Greven"), Lars-Levi Læstadius (Kreip, källarmästare), Henry Olhans (Gamen, hovmästare), Rainer Mieth (tjock kock), Julie Bernby (vokalisten), Arne Leif Nielsen (Simonsson, kapten), Raymond Johansson (pistolman), Sven Sparr (gammal man), Irma Attermark (spritkassörska), Ingvar Lagergren (buse), Lars Lennartsson (barmästare), Lennart Pilotti (ovälkommen gäst), Pernilla Wallgren (flickan på stranden) m fl. Längd: 138 minuter.
Roy Andersson hörde till de första filmskolekullarna i slutet av 1960-talet och hade ett par uppmärksammade elevfilmer bakom sig när han 1970 debuterade med långfilmen En kärlekshistoria. Filmen blev en omedelbar publik- och kritikerframgång och förhoppningarna var därför stora när han påbörjade nästa filmprojekt. Det hela drog emellertid ut på tiden beroende på Roy Anderssons kompromisslösa perfektionism vad gäller det tekniska. Inte minst filmlaboratoriet sattes på hårda prövningar ty Andersson eftersträvade mycket precisa färgnyanser i sitt filmmaterial. Efter många om och men kom så filmen Giliap till och fick sin försenade premiär 1975.
Filmen gjorde kritiken både förbryllad och allmänt negativt inställd eftersom detta inte var något man förväntat sig efter den förra filmen. Men man borde varit förvarnad eftersom Andersson här fortsätter sin svartspegling av ett redan då krackelerande välfärdssamhälle. I den första filmen var dock berättelsen förankrad i en handfast verklighet med släktskap i den svenska filmiska gemenskapstraditionen. I Giliap var handlingen mer frikopplad från en realistisk handlingstråd och närmade sig mer den surrealistiska mardrömmen. Den bedagade restaurang där handlingen tar sin början är lika mycket en svart drömprojektion som en konkret handlingsplats. Handlingen, i den mån man kan tala om en sådan, innehåller insprängda inslag av mer eller mindre absurd karaktär. Flera av karaktärerna följer samma mönster som t ex "Greven" som försöker iscensätta någon form av kupp som saknar begriplig mening eller mål.
Kort sagt blir Giliap mer en lyhörd registrering av känslor och stämningar i ett 70-tal där folkhemmets förestående upplösning kanske inte var helt uppenbar men väl kunde anas av den som hade känsliga sinnen. Liksom i den förra filmen handlar det om upplösta relationer. Personerna söker hela tiden gemenskap med varandra men har svårt att nå fram till varandra. Det existerar hela tiden klyftor och avstånd och restaurangen blir i sig en miniatyr av ett klassamhälle som trots all officiell retorik om motsatsen är i högsta grad konkret verklighet. Det var nog mycket just denna svartsyn till synes utan hopp som på sin tid stötte kritiken även om den inte fick stå oemotsagd i den debatt som följde i filmens spår. Filmen blev också ett publikfiasko och Andersson har som bekant sedan dess i stället försörjt sig med bl a reklamfilmer som i hela sin minimalism bara fortsatt att ge uttryck för de stämningar som finns i Giliap.
PQ