Fula, skitiga och elaka
(Brutti, sporchi e cattivi) Italien 1976. Regi: Ettore Scola. Manus: Ettore Scola och Ruggero Maccari. Producent: Carlo Ponti. Foto: Dario Di Palma. Musik: Armando Trovaioli.
I rollerna: Nino Manfredi (Giacinto), Linda moretti (Matilde), Maria Bosco (Gaetana), Maria Luisa Santella (Iside), Francesco Anniballi (Domizio), Giselda Castrini (Lisetta), Alfredo D'ippolito (Plinio), Giancarlo Fanelli (Paride), Marina Fasoli (Maria Libera), Ettore Garofolo (Camillo), Marco Marsili (Marco), Franco Merli (Fernando), Luciano Pagliuca (Romolo), Guiseppe Paravati (Toro), Silvana Priori (Parides fru), Giovanni Rovini (Antonecchia), Adriana Russo (Dora), Mario Santella (Adolfo), Francesco Crescimone (kommissarien) m fl. Längd: 115 minuter.
"För att en film skall födas, måste man utgå från verkligheten."
En bisarr, tragikomisk historia om en familj som bor i en av kåkstäderna i utkanten av Rom. Familjefadern är en girig, misstänksam hustyrann, Giaconto, som vägrar dela med sig av det skadestånd han fått för ett förlorat öga. När han tar med sig en älskarinna till familjens gemensamma ruckel har han dock gått för långt. Hela familjen, som består av inte mindre än fyra generationer, gaddar ihop sig för att ta itu med honom och komma åt hans pengar. Det är en film fylld av makaber humor som skildrar det italienska underproletariatets vardagshelvete.
Ettore Scola planerade ursprungligen att göra Fula, skitiga och elaka tillsammans med Pier Paolo Pasolini. Det var meningen att den senare skulle göra ett förord till filmen, en bildsvit som skulle presentera Acconte, kåkstaden där filmen utspelar sig. Förordet skulle göras när man avslutat inspelningarna, men Pasolini mördades den 17 februari 1975 och det blev aldrig något förord till Scolas film.
Fula, skitiga och elaka var från början tänkt som en film med dokumentär anknytning och i förarbetet till filmen gick Scola ut i kåkstäderna runt Rom och intervjuade invånarna. Filmen skildrar personerna i slummen utan att idealisera dem, visar på vilken list och vilket beräknande dessa människor måste utveckla för att klara livhanken. Enligt Scola är det samhället som tvingat dem till korruption och det är samhället som bär skulden till att de fattiga som lever i kåkstäderna under miserabla förhållanden blir värre än de egentligen är, värre än alla andra människor. Detta vill han föra fram i sin film som inte blev den sociala skildring han från början avsåg utan en spelfilm. Hans avsikt var att visa att folk blir så här fula, skitiga och elaka när samhället trycker ner dem på botten.
Filmen belönades med regipriset i Cannes 1976.
"Om de förtryckta är bättre än förtryckaren blir det ju nästan en merit att vara förtryckt."
Ettore Scola
KHÅ