Down by Law
USA 1986. Regi, manus: Jim Jarmusch. Foto: Robby Müller. Musik: John Lurie och Tom Waits. Klipp: Melody London. Scenografi: Janet Densmore.
I rollerna: Tom Waits (Zack), John Lurie (Jack). Roberto Benigni (Roberto), Nicoletta Braschi (Nicoletta), Ellen Barkin (Laurette), Billie Neal (Bobbie), Rockets Redglare (Gig), Vernel Bagneris (Preston) m fl. Längd: 106 minuter.
"A neo-beat-noir-comedy, with a storyline that openly accepts conventions, and an atmosphere that is part nightmare, part fairytale..." Jarmuschs egna ord om sin tredje långfilm. Discjockeyn Zack och hallicken Jack hamnar av olika skäl men bägge "oskyldigt" dömda i samma cell på New Orleans stadsfängelse. Efter att ha lärt känna varandra märker de att de är alldeles för lika för att ha något till övers för varandra. Mitt inne i deras psykologiska krigsföring dyker Roberto upp. En levnadsglad italienare som försöker få kontakt med sina surmulna medfångar genom allehanda glada tillrop. Det är dock inte förrän hans idéer om flykt kommer på tal som de andra börjar lyssna.
Trots att den är filmad i svartvitt så ger Down by Law ett färgstarkt intryck. Mycket på grund av Jarmuschs egenhändiga sätt att berätta sin historia, han säger själv: "I like minimalizing things so that what you do see has a stronger impression on you. If you fill the frame with a mass of objects, details and information you get a weaker sense of atmosphere". Även John Luries musik såväl som Tom Waits sånger bidrar till den mustiga smak filmen lämnar efter sig. Däruppå lämnar Lurie, Waits eller för den skull Roberto Benigni inte mycket att önska skådespelarmässigt.
Själva titeln Down by Law kommer från afroamerikansk 20-talsslang. Uttrycket har är ett sätt att säga att en person är accepterad.
Huruvida Jarmuschs epitet neo-beat-noir-comedy stämmer... Tja, det får ni själva avgöra.
OA