Veronikas dubbelliv
(La double vie de Véronique/Podwojne zycie Weroniki) Frankrike/Polen 1991. Regi: Krzysztof Kieslowski. Manus: Kieslowski, Krzysztof Piesiewicz. Foto: Slawomir Idziak. Klipp: Jacques Witta. Scenografi: Patrice Mercier. Musik: Zbigniew Preisner. Produktion: Leonard de la Fuente, Sidéral/Tor/Le Studio Canal Plus.
I rollerna: Irène Jacob (Weronika/Véronique), Aleksander Bardini (dirigenten), Wladyslaw Kowalski (Weronikas far), Halina Gryglaszewska (Weronikas faster), Kalina Jedruski (den elegangta kvinna), Philippe Volter (Alexandre), Sandrine Dumas (Catherine), Louis Ducreux (professorn), Claude Dunteon (Véroniques far ), Lorraine Evanoff (Claude), Guillaume de Tonquedec (Serge), Gilles Gaston-Dreyfuss (Jean-Pierre), Alain Frerot, Youseff Hamid, Thierry de Cabonnieres, Chantal Neuwirth, Nausicca Rampony. Längd: 98 minuter.
"Filmen handlar om sensibilitet, otydliga förnimmelser och samband som är svåra att återge i ord, som är irrationella. Att visa detta på film är svårt: visar jag för mycket försvinner gåtfullheten, och jag kan inte visa för lite, för då kommer ingen att förstå någonting. Jag försökte finna den rätta jämvikten mellan det uppenbara och det gåtfulla, och det var därför jag åstadkom så många olika versioner i klipprummet"
Kieslowskis stora genombrott som filmare var Dekalogen (1987-88), tio filmer baserade på de tio budorden och där varje historia dels var en avslutad berättelse, men där alla delarna tillsammans bildade ett sammanvävt och komplicerat mönster.
Före Dekalogen hade Kieslowski gjort långfilmen Det nakna ansiktet (1984), en både innehållsmässigt och formmässigt mycket mörk film om Polen efter införandet av undantagstillståndet. Denna film blev inte förbjuden av den polska censuren, som förbjöd Ödets nyck i 6 år, men att censur fungerar nyckfullt är inget nytt. Det var i och med Det nakna ansiktet som Kieslowski inledde samarbetet med manusförfattaren Krzysztof Piesiewicz och med kompositörena Zibgniew Preisner och Van der Budenmajer.
Veronikas dubbelliv var Kieslowskis första internationella film, inspelad i Frankrike och Polen. Enligt vad Kieslowski själv uppger kan han inte franska, men det verkar inte ha varit något problem för honom att fungera som regissör på ett annat språk och i ett annat land.
Veronikas dubbelliv är förmodligen Kieslowskis mest svårtolkade film, många har funnit den alltför dunkel och mystisk. Enligt Kieslowski själv var slutet fullständigt obegripligt för en amerikansk publik, och han blev tvungen att förtydliga det för visningarna i Amerika.
"I Veronika spelar jag på idel känslor, för det är en film om känslor och ingenting annat. Inga stora saker händer. Om jag gör en film om känslor så är det klart att jag spelar på dem. Man menade att jag spelade på känslor även i En liten film om konsten att döda, eftersom både mordscenen och avrättningsscenen är så utdragna. Naturligtvis spelar jag på känslor. Vad skulle jag annars begagna mig av? Finns det något annat än känslor? Vad är betydelsefullt. Bara det. Jag spelar på dem för att man skall älska eller hata mina rollfigurer. Jag spelar på dem för att man ska hysa förståelse för dem. Jag spelar på dem för att folk ska önska att mina figurer ska vinna så länge de ägnar sig åt rent spel."
HE
3901 tkn