De 400 slagen

Idag när nästan varje filmregissör gräver bland sina rötter och ibland vädrar ut sina mörka garderober och familjetragedier till leda, kan det löna sig att återvända till ett av filmhistoriens bästa självbiografiska verk. François Truffauts De 400 slagen var inledningsfilmen i vad som brukar kallas Doinelcykeln, den skulle följas av tre långfilmer och en kortfilm i en episodfilm. Filmen har starka självbiografisk inslag från Truffauts egen hård uppväxt, medan de senare filmerna snarare kan se som andliga rapporter om Truffauts tillstånd vid dess tillkomst.
Truffaut hade på femtiotalet gjort sig känd om en arg ung kritiker som skällde på allt inom dåtida fransk film, utom Jean Renoir. Han inled sin egen filmskapare banan mot slutet av 50-talet, men fortsatte även sin filmkritiska verksamhet, mest känd är han för intervjuboken med en annan av sina mästare, Hitchcock om Hithcock (1966).
Frågan är om dessa Truffauts filmer om Antoine Doinel hade blivit så framgångsrika om han inte hittat Jean-Pierre Léaud till huvudrollen i De 400 slagen, Léaud spelade Doinel i även de kommande filmerna, och medverkade även i andra Truffautfilmer. Det kanske är lite av en tragedi för skådespelaren Léaud att han så starkt förknippas med Truffaut i allmänhet, och figuren Antoine Doinel i synnerhet.
De 400 slagen är en mörk berättelse om en ung pojkes uppväxt i 50-talets Paris, med måttligt toleranta och intresserade föräldrar och brutala lärare. Men han har sina kompisar han upptäcker konsten avgörande betydelse, främst i form av litteratur och film.
Här finns mycket att upptäcka för den som aldrig sett filmen, och att återupptäck för den som sett den även flera gånger. Skildringen av det pedagogiska tragglandet har dessvärre inte förlorat sin aktualitet, att det är lågt i takt och mördande tråkigt gäller fortfarande för många både lägre och högre utbildningsanstalter. Gymnastiklektionen är fortfarande en välbehövlig spark åt alla självupptagna sportfånar som det alltid tyvärr finns plats för.
Se och njut själva!
HE