Le fabuleux destin d’Amélie Poulain. Frankrike/Tyskland 2001. Regi: Jean-Pierre Jeunet. Manus: Guillaume Laurent och Jean-Pierre Jeunet. Producent: Jean-Marc Deschamps och Claudie Ossard. Foto: Bruno Delbonnel. Musik: Yann Tiersen. I rollerna: Audrey Tautou (Amélie Poulain), Mathieu Kassovitz (Nino Quincampoix) Rufus (Raphaël Poulain), Yolande Moreau (Madeleine Wells), Artus de Penguern (Hipolito) Urbain Cancelier (Collignon), Maurice Bénichou (Bretodeau), Dominique Pinon (Joseph), Claude Perron (Eva), Isabelle Nanty (Georgette), Clotilde Mollet (Gina), Claire Maurier (Suzanne), Serge Merlin (Dufayel) mfl. Längd:122 min.
|
Amelie från Montmartre är en betydligt ljusare vuxensaga än Jean-Pierre Jeunets tidigare filmer. Vi får följa Amelie från hennes ensamma och överbeskyddade barndom till de första trevande åren i vuxenlivet. Hon flyttar hemifrån och får arbete på ett café i Montmartre. Av en slump hittar hon en gammal skattgömma i sin lägenhet. Någon har gömt ett litet skrin fyllt med sin barndoms skatter bakom en lös tegelsten. Amelie bestämmer sig för att lokalisera den tidigare hyresgästen och återlämna skrinet. Hon ser det sen som sin livsuppgift att i hemlighet sprida lycka bland sina medmänniskor genom en rad goda gärningar. Drivkraften är hennes egen ensamhet, hon är så blyg att det hindrar henne från att söka lyckan för egen del.
Det här är en vardagskomedi med magiska övertoner. Handlingsmässigt skiljer sig den här filmen från både Delikatessen och De förlorade barnens stad, som Jeunet gjorde tillsammans med Marc Caro. Till skillnad från de föregående filmerna utspelar sig Amelie från Montmartre i en miljö man kan identifiera sig med. Men man känner igen sig i hans visuella bildspråk.
Amelie från Montmartre har prisats vid filmfestivaler världen över, men den har även varit föremål för en hätsk debatt i Frankrike. Alla faller inte för den natursköna, pittoreska bilden som Jeunet målat upp. Någon menade att det vi ser är ett vykort som aldrig existerat, ett etniskt och sexuellt rensat Paris. Det döljer sig en vämjelig världsbild bakom filmens kitschiga souvenirestetik. Den franska publiken har dock strömmat till biograferna för att se filmen om Amelie Poulains sagolika öde. Politiskt korrekt eller ej, det här är en film man blir glad av.
KHÅ
|