[Der amerikanische Freund] Väst-tyskland/Frankrike 1977. Regi: Wim Wenders. Manus: Wim Wenders efter Patricia Highsmiths roman Ripley’s Game (En man med onda avsikter). Foto: Robby Müller. Klippning: Peter Przygodda. Musik: Jurgen Kneiper. Dekor: Heidi Lüdi, Toni Lüdi. Pro-ducent: Renée Otto-Gundelach. I rollerna: Bruno Ganz (Jonathan Zimmermann), Dennis Hopper (Tom Ripley), Lisa Kreuzer (Marianne Zimmermann), Gérard Blain (Raoul Minot), Nicholas Ray (Pogash/Derwatt), Samuel Fuller (filmproducenten), Peter Lilienthal (Marcangelo), Daniel Schmid (Samuel Igraham), Lou Castel (Rodolphe), Andreas Dedecke (Daniel), m.fl. Längd: 126 min.
|
Ramhandlaren Jonathan i Hamburg får reda på att han är sjuk och snart ska dö. Strax därefter blir han kontaktad av två personer. Dels en mystisk amerikan som involverar honom i en svindel kring en falsk målning. Dels en fransman som föreslår att Jonathan ska utföra ett kontraktsmord åt honom i Paris. I gengäld erbjuder sig fransmannen att ordna försörjning för Jonathans fru och son när han är borta. Jonathan nekar i det längsta, men går till slut med på planen med tanke på sin familj. Uppdraget leder till nya, och Jonathan trasslar in sig mer och mer i farliga affärer. Alla mystiska händelser tycks hänga ihop på något sätt som en del av en större plan.
Den amerikanske vännen blev Wenders kommersiella genombrott efter ett antal smalare filmer. På ytan är filmen en thriller, byggd på en deckare och med tydlig inspiration från Hitchcock-filmer som Främlingar på tåg. Men thrillerintrigen är mindre viktig än de existensiella dubier som den framkallar, stämningen av osäkerhet och pessimism. Den tätnande intrigen klarnar inte som i en thriller utan blir alltmer förgrenad och mystisk.
För att vara en 70-talsfilm känns den väldigt modem i sitt upplägg. Handlingen hoppar raskt och plötsligt mellan Hamburg, New York och Paris. Ett oklart samband mellan det som händer i vitt skilda delar av världen anas. Ramhandlaren, som förtvivlat försöker lösa sina personliga problem är i själva verket en bricka i ett betydligt större spel som han inte kan ta sig ur. Dialogen påminner om den i en nutida (kanske) Tarantino-inspirerad film med sina bisarra utvikningar och ovidkommande vindlingar. En sådan dialog är logisk i en film där världen är en paranoid plats där ingenting går som man tänkt sig.
EL
Visas i samarbete med Goethe Institut Stockholm.
|