Ariel. Finland 1988. Regi och manus: Aki Kaurismäki. Foto: Timo Salminen. Scenografi: Risto Karhula. Musik: Olavi Virta, Rauli Somejoki, Melrose, Bill Casey, Esko Rahkonen, Tchaikovskij, Taisio Tammi, Shostakovitj. I rollerna: Turo Pajala (Taisto Kasurien), Susanna Haavisto (Irmeli), Matti Pellonpää (Mikonen), Eetu Hilkamo (Riku), Erkki Pajala, Matti Jaaranen, Hannu Viholainen, Jorma Markkula mfl. Längd: 72 min.
|
En vit Cadillac cabriolet i ett vitt landskap. Lika främmande och olämplig för vinterklimatet som biltypen är, lika främmande och vilsen är Taisto i tillvaron.
Gång på gång under filmen får man en känsla av att Warner Brothers åter tagit upp sin sedan 1930-talet nedlagda produktion av socialt engagerade gangsterfilmer, men flyttat handlingen från depressionens USA till 1980-talets och arbetslöshetens Finland. Men så är inte fallet. Det är i stället Aki Kaurismäki som okänslig för alla flyktiga filmtrender gjort en strålande nyskapelse av samma råmaterial som tidigare givit upphov till stumfilmstidens patosfyllda sociala dramer, de bästa franska 30-talsfilmerna, neorealismen i Italien och mycket mer av de mest minnesvärda i filmhistorien. Mönstret är detsamma: den ensamme och visserligen handlingskraftige mannen drivs av opåverkbara sociala krafter ut ur det ordnade samhället, in i en värld där andra lagar råder, där den enda motvikten mot den skoningslösa egennyttan kan finnas i de hart när förtvinade rester av lojalitet och kärlek som någon gång kan glimma till likt ädelmetall i en slagghög.
Det Aki Kaurismäki tillför detta råmaterial är den äkta berättarglädjen, kärleken till att berätta en historia om människors liv, att få berätta i film. Han gör detta i en mycket effektivt stiliserad och synnerligen osentimental berättarstil.
Just hans undvikande av att göra övertydliga förklaringar för publiken och det att han tonar ner aktörernas känsloutspel till klassisk finsk lakonism ger en ovanlig laddning i de olika rollfigurernas relationer – genom att hellre beskriva tomrummet mellan personerna än att fylla det med överspel och prat framstår de känslor man ändå tycker sig ana djupare och starkare.
En ledtråd för betraktaren kan vara att filmens titel, Ariel, som även har en specifik betydelse i filmen som ej skall avslöjas här, förutom att vara ett gammalt namn på Jerusalem och ett engelskt motorcykelmärke även betecknar oskuldens skyddande och diktarens flykt.
NB
|