Baron Münchausens äventyr

The Adventures of Baron Munchausen. England/Västtyskland 1988. Regi: Terry Gilliam. Manus: Terry Gilliam och Charles McKeown efter en bok av Rudolph Erich Raspe. Producent: Thomas Schühly. Foto: Giuseppe Rotunnio. Klippning: Peter Hollywood. Musik: Eric Idle och Michael Kamen. I rollerna: John Neville (Baron Münchausen), Eric Idle (Desmond/Berthold), Charles McKeown (Rupert/Adolphus), Winston Dennis (Bill/Albrecht), Jack Purvis (Jeremy/Gustavus), Sarah Polley (Sally Salt), Oliver Reed (Vulcan), Uma Thurman (Venus/Rose), Jonathan Pryce (Horatio Jackson). Längd: 121 min.
En rolig lögn är oftast bättre än en tråkig sanning. Detta visste Baron Friedrick von Münchhausen. Han föddes i Tyskland vid 1700-talets början och livnärde sig länge som jägare och soldat i österled. På ålderns höst samlade han ofta sina gäster omkring sig vid brasan på det stora familjegodset utanför Hannover och berättade historier ur sitt liv. Vansinniga, lögnaktiga, bisarra och äventyrliga historier. Någon som lyssnade fattade pennan och började, med vissa egna tillägg och avdrag, sammanställa historierna och 1785 gavs boken om Baron Münchhausen ut för första gången. I de upplagor som sedan följde gjorde olika författare sina egna tillägg och ändringar av historien. Deras fantasirikedom gjorde Baronens berättelser allt mer fabulösa och absurda. Och ganska exakt 200 år efter att den första upplagan gavs ut hade turen kommit till en av vår tids stora historieberättare att med sin fantasi vidareutveckla den fantastiska sagan.
Terry Gilliams film är den avslutade delen i en trilogi kring temat ”fantasins inverkan på människan i dess olika åldrar”, där filmerna Time Bandits och Brazil utgör de första delarna. I den första filmen var det en liten pojke som fantiserade, i den andra flydde en man in i sin drömvärld, och i Baron Münchausens äventyr omskapar en gammal man världen efter sin inbillningsförmåga. Och Gilliam sparar verkligen inte på fantasirikedom och specialeffekter. Man rider på kanonkulor, slukas av jätteulkar, seglar till månen och huvuden svävar fritt från sina kroppar. Faktum är att Gilliam var så frikostig med sin fantasi att filmens budget överskreds med cirka 130 miljoner kronor.
Efter vissa stämningar från filmbolaget, skådespelaravhopp och andra problem blev filmen till slut ändå klar. Tack och lov, för det är utan tvivel en av Gilliams mest underskattade filmer. Baronen i sin himmel kan lugnt luta sig tillbaka och konstatera att hans skrönor alltjämt fortsätter att växa och ständigt fångar nya åhörare. En rolig lögn är och förblir bättre än en tråkig sanning.
FS

© Uppsala Filmstudio