(Andy Warhol's Dracula). Italien/Frankrike 1973. Regi/manus: Paul Morrissey. Producent: Andrew Braunsberg. Foto: Luigi Kuveiller. Klippning: Franca Silvi, Ted Johnson. Musik: Claudio Gizzi. Dekor: Enrico Job. Greve Dracula: Udo Kier. Anton: Arno Juerging. Markis di Fiori: Vittorio de Sica. Markisinnan di Fiori: Maxime McKendry. Mario: Joe Dallessandro. Esmeralda: Milena Vukotic. Saphiria: Dominique Darel. Rubinia: Stefania Casini. Perla: Silvia Dionisio. Fientlig bonde: Roman Polanski. m fl Längd: 106 min.
I konstfabriken The Factory massproducerades screentryck i popkonstnären Andy Warhols namn, medan han själv formulerade sitt manifest: "I want to be a machine." I The Factory ingick också filmaren Paul Morrissey. De flesta av Morrisseys filmer lanserades som om de vore Andy Warhols verk. I verkligheten regisserade Warhol egentligen inga filmer alls.
- När vi gjorde de mer experimentella filmerna var det egentligen ingen som regisserade någonting. Den struktur som fanns bidrog jag med. I övrigt så lät vi mest saker hända framför kameran, har Morrissey sagt. Skådespelarna var oftast amatörer som mer eller mindre spelade sig själva. Klippningen var antingen obefintlig eller smått excentrisk; det var inte alltid man tog hänsyn till att någon höll på att uttala en replik just där man klippte t ex.
Blood for Dracula spelades in samtidigt som sin tvillingfilm Flesh for Frankenstein . Dessa skräck- filmsparodier går i en annan stil än Morrisseys tidigare mer underground-betonade filmer, t ex Flesh , Heat och Trash . Istället för den improviserade dialogen som använts i de tidigare filmerna har Morrissey för första gången använt något som liknar ett skrivet manus. En tungt vägande anledning till detta är att skådespelarna till övervägande delen var européer som inte hade engelska som mod- ersmål, och alltså inte kunde improvisera på det språket utan vidare. Vissa inslag är dock kvar, t ex Joe Dallessandro, som varit med i många av Morrisseys tidigare filmer, och hunnit bli något av en kultidol.
Den italienske producenten Carlo Ponti var intresserad av att finansiera ett film-projekt i 3-D med Roman Polanski. Man gjorde några tester, men Polanski bestämde sig för att dra sig ur, och föreslog att Ponti istället skulle fråga Paul Morrissey om han var intresserad av att göra en skräckfilm. Morrissey var överlycklig över att någon överhuvud taget ville ge honom pengar att göra film för, han beundrade dessutom den italienska filmen, och tackade därför ja. Ponti och hans co-producent frågade Morrissey hur mycket pengar och hur lång tid han behövde. När han svarade 350 000 dollar och tre veckor blev reaktionen: "Är det allt? Då gör vi två filmer." Alltså blev det två ytterst stiliga och bisarra skräckfilmsparodier.
Titelrollsinnehavaren i båda filmerna, Udo Kier, träffade Morrissey på ett flygplan. Morrissey tycker om att rollbesätta efter hur folk ser ut, och dessutom efter deras röster; `stylized people for a stylized movie' som han uttrycker det. Kier, som såg kyligt aristokratisk ut, och talade engelska med häpnadsväckande tysk brytning, visade sig passa perfekt både som Dr Frankenstein och den blodfattige Dracula. Han har, mycket på grund av Morrisseys filmer, blivit en kultfigur i bl a skräckfilmskretsar, och fortsatt spela allehanda bisarra, skurkaktiga och dekadenta typer genom åren, i både b-filmer, Hollywood-spektakel och konstnärliga independent-filmer. I Europa har han medverkat i många av Rainer Werner Fassbinders och Lars von Triers filmer.
Redan förtexterna sätter stämningen med sitt stiliga jugend-typsnitt i passande blodrött. Filmen tillför karaktären Dracula många nya drag som han inte har i Bram Stokers klassiska roman. Han tål t ex bara blod från jungfrur, en restriktion som inte finns i Stokers bok. Tiden i filmen är inte Stokers 1800-tal, utan 1920-talet. Eftersom jungfrurna praktiskt taget är slut i Rumänien bestämmer sig den svårt abstinensridne Dracula att bege sig till Italien, religiositetens och de oskyldiga flickornas land. Sagt och gjort. Han packar kistan på biltaket och ger sig iväg tillsammans med sin betjänt Anton. Framme i Italien nästlar de sig in hos en utfattig adelsfamilj som hoppas att Dracula vill gifta sig med någon av deras fyra vackra döttrar. Dracula anser nu framtiden vara tryggad vad gäller tillgång på blod, men ack vad han bedrar sig. De två vackraste flickorna är nämligen inte så oskuldsfulla som de ser ut, vilket beror på herrgårdens dräng som, när han inte drömmer om att göra revolution, lägger omkull husets flickor stup i kvarten. Så när Dracula försöker stilla sin törst drabbas han av filmhistoriens tjusigaste uppstötningar.
Hela filmen är en märklig och underhållande blandning av allmänna knasigheter, softcore-sexscener mellan Joe Dallessandros dräng och döttrarna, och en del blodskvätt. Scenografin är omåttligt stilig, med glamorösa interiörer i 20-talsstil, och dito kläder. Musiken bidrar perfekt till stämningen av lyxig dekadens. Alla medverkande säger sina mer eller mindre bisarra repliker på kraftigt bruten engelska; alla utom Dallessandro, som bräker på nasal New York-dialekt, fullständigt malplacerad i 20-talets Italien. Allt detta höjer förstås underhållningsfaktorn ännu några snäpp. Mindre roller i filmen spelas av Roman Polanski och Vittorio de Sica (!), mer känd som neorealistisk filmregissör, och en av de sista personer man hade väntat sig i den här typen av film.
Blood for Dracula är en kultfilm i ordets alla bemärkelser; ökänd, omtalad, utskälld, och beundrad av filmälskare med smak för det där lite extra bisarra.