Boxaren och ballerinan

Filmhistoria kan liknas vid arkeologi. Men det är inte vapen, verktyg, boplatser, stolphål och människans fysiska kvarlevor man gräver ut i filmarkiven. I stället är det strata av drömmar, önskningar, verklighetsflykt, vanor, smak och konventioner som friläggs. Det mänskliga medvetandets kökkenmödding.

Men det finns också en annan syn på filmhistoriens uppgift – att bevara och dyrka de tidlösa mästerverken. Resten gallras ut. Dessa mästerverk tolkas, omtolkas, nytolkas och övertolkas till dess att man inte längre kan se det ursprungliga verket. Ryckt ur sitt sammanhang kan man inte förstå ens det mest tidlösa verk. För även mästerverk tillkommer i ett sammanhang – en kultur, ett samhälle, en ekonomi, en uppsättning vedertagna konventioner, genrer och teman. Och det sammanhanget kan man få en glimt av i dussinfilmerna, i den breda repertoaren, i det som samtiden fäster föga värde i eftersom det är så självklart, vanligt och ordinärt.

Det är därför en stor glädje för Filmstudion att i kväll kunna presentera ett av dessa utgallrade verk: Boxaren och ballerinan (vår titel, den japanska förstod vi inte)! Yûjirô Ishihara i huvudrollen som den arge unge boxaren är mycket välkänd i Japan, en stor idol på 1950- och 60-talen, en japanska blandning av James Dean och Elvis Presley. Mannen i den oklanderliga kostymen spelas av Tatsuya Mihashi. Han har faktisk medverkat i några av de odödliga mästerverken i filmhistorien, Kon Ichikawas Den burmesiska harpan (1956) och Kurosawas The Bad Sleep Well (1960), men är kanske mest känd för sin roll i den agentfilm som Woody Allen dubbade om till engelska och kallade What’s Up, Tiger Lily (1966).

Den snorkiga engelska Monthly Film Bulletin skrev om Umeji Inoues Arashi o yobu otoko (The Stormy Man), gjord samma år som Boxaren och ballerinan och med samma huvudrollsinnehavare: ”Usually the West is denied the worst excesses of the Japanese commercial film, but when one does slip through like The Stormy Man, one realizes how easily the Japanese have imbibed the ugliest characteristics of the American cinema adding, for good measure, some of the least likable aspects of their own. Played against garish and extremely elaborate décor, its cliché-ridden plot takes in mother love, gang violence and a deafening pastiche of western jazz. The result is a tedious melodrama, redeemed by a few sequences of agile, atmospheric camerawork. The French dubbing, though anachronistic, is technically adequate.”

Jodå, även Boxaren och ballerinan har lånat av de fulaste dragen hos amerikansk film och är dubbad till franska. Dessutom med texter på danska. En mångkulturell upplevelse man inte får missa.

NB