Brel

Musikdokumentärer är ofta inte särskilt lyckade. Hur många gånger har vi inte sett filmer om en musikpersonlighet där musiken hela tiden pratas sönder av perifera figurer: ”och då sa jag till N, gör så här”. Eller olika TV-serier som skall förklara en viss musikstils utveckling men som nästan alltid är mycket ofullständiga, och även i dessa pratar man sönder musiken.
Frederic Rossiffs Brel väljer en annan väg. Han har samlat gammalt material, främst från TV, där den bildmässiga kvalitén ofta är näst intill undermålig. Men vi får en klar bild av artisten och musikern Jacques Brel och hans intensiva utspel. Och det är ju så det skall vara, musiken och musikerna skall vara det viktiga. Idag används allt för ofta en massa teknik för att förstöra även bra musik, även om den ofta även försöker dölja talanglöshet. All MTV-teknik förbleknar inför några oskarpa och fladdrade bilder där en liten svartklädd fransk dam sjunger om att hon inte ångrar någonting.
Belgaren Jacques Brel (1929–1978) slog igenom mot slutet av 50-talet, med intensiva kärlekssånger. Sedan skrev han även politiska texter om sitt hemland. Carl Rudbeck avslutar sin recension av filmen, Svd 5/7 1986 så här: ”I stället måste Brel räknas till den mycket begränsade skara sångare – Frank Sinatra och Billie Holliday är två andra – som har förmågan att förvandla ett banalt material till något stort och märkligt. Det var i mötet mellan sångaren och visdiktaren som geniet Jacques Brel uppstod.”
HE