USA 1990. Manus och regi: John Waters. Producent: Rachel Talalay. Foto: David Insley. Klipp: Janice Hampton. Musik:Patrick Williams. I rollerna: Johnny Depp (Cry Baby), Amy Locane (Alison), Susan Tyrrell (Ramona), Iggy Pop (Belvedere), Ricki Lake (Pepper), Traci Lords (Wanda), Polly Bergen (Mrs Vernon-Williams), Kim McGuire (Hatchet-Face), Darren E Burrows (Milton). Längd: 85 min.
"The Master of Trash" ger oss här sin variant på teman vi tidigare sett i bl a Grease , Jailhouse Rock , Romeo och Julia . Denna parodi på amerikanska ungdomsfilmer från tiden är en bisarr musikal där gamla 50-tals dängor blandas med nyskrivet material (men det är inte hjärtekrossar-Depp själv vi får höra). Scenen är Baltimore 1954, där ungdomarna är antingen "Squares" eller "Drapes" - det är hästsvansar och pastellfärgade koftor mot brylcrème och läderjackor. Allt är förstås oerhört färgglatt och skruvat på typiskt John Waters-vis. Cry Baby kopplar på hundblicken à la Elvis, låter en tår av glycerin rinna nedför kinden och exponerar sin på bringan tatuerade elektriska stol för att få Alison att bli hans, vilket lyckas delvis för att de båda är föräldralösa. Den elektriska stolen är för att hedra hans föräldrar vilka avrättades efter flera bestialiska bombdåd. Cry Baby bor med sin syster Pepper och hennes barn hos sina excentriska white trash-släktingar, med Iggy Pop som familjeöverhuvud. De övriga i gängets föräldrar spelas bland annat av Joe Dallessandro, den gamla Warhol-skådisen, och Patty Hearst, miljonärsdotter som på 70-talet kidnappades och blev terrorist.
Efter Waters tidiga extremare filmer är Hairspray och Cry Baby ganska städade historier, om än rätt smaklösa. Waters själv säger att det beror på att han nu är äldre som gör honom mindre radikal. Eva af Geijerstam skrev i DN 11.1.91: "Å andra sidan är det svårt att tänka sig något mer genuint amerikanskt än just John Waters i dagens tappning: bullrigt, barnsligt, mer avslöjande infantilt än ur-Hollywood någonsin lyckats vara."
John Waters har gjort film sedan 1964, oftast underground och independent. 1972 kom klassikern Pink Flamingos, med en budget på 12,000 dollar och den berömda scenen där Divine äter färsk hundbajs. Den första lite större filmen Polyester kom 1981, och var en luktfilm, ett fenomen som inte sett dagens ljus sedan 50-talets Smell-o-Vision. Sedan kom Hairspray 1988, vilken tar oss med till 60-talet med dansgalna tonåringar och rasdiskriminering. Efter Cry Baby kom Waters mainstream-genombrott i och med 1994 års Serial Mom, med Kathleen Turner som mor och hemmafru med lite för mycket fritid för omgivningens bästa. Håll utkik på bio för Waters senaste, där Edward Furlong spelar en ung fotograf och Christina Ricci hans flickvän i Pecker.