Cykeltjuven

Tyvärr är jag inte särskilt förtjust i filmen och dess extravaganser utan anser (som bekant) att den är en vulgär konstform som just på grund av sin art och av övervägande praktiska skäl är ur stånd att höja sig över det vulgära.
Luigi Bartolini: Cykeltjuven, svensk upplaga 1951, sid 18.

Det får nog anses som rättvist att om upphovsmannen till detta korkade yttrande överhuvudtaget blivit ihågkommen är det för att Vittorio D Sicas berömda film Cykeltjuven uppges var en filmatisering av hans roman med samma namn. Det är inte någon trogen filmatisering av boken i fråga. Förhållandet mellan en film och dess förlagor i allmänhet och litterära i synnerhet är ett komplicerat problem. Men att en film kan vara ett mycket större konstverk än en bok är De Sicas film ett lysande exempel på.
De Sica började sin karriär som skådespelare i lättare komedier men blev i slutet av 40-talet en av de tongivande i neorealismen. Cesare Zavatti som anses ha varit huvudansvarig för manuset till Cykeltjuven var dess teoretiker. Men konstnärliga teorier som försöker styra konstnärligt skapandet är dömda till misslyckande. Efter Cykeltjuven gjorde De Sica Miraklet i Milano och Umberto D som också räknas till de viktigaste neorealistiska filmerna.
Rune Waldekranz skriver i Italiensk Film (1953): ” I Cykeltjuven skildrar humanisten De Sica med levande medkänsla människans villkor, hennes övergivenhet, hennes längtan efter hjälp och gemenskap i symboliska situationsbilder – arbetaren Antonio och hans son, desperata jagande en stulen cykel, ensamma och hjälplösa i storstaden, som är helt likgiltig för deras förehavande.”
HE