Den röda filmen

I den sista filmen i sin färgtrilogi, Den röda filmen, tar Kieslowski upp broderskap. Huruvida han tror på broderskapet är en öppen fråga, liksom om han tror på friheten eller jämlikheten, efter de två första filmerna. Men Kieslowski är en komplex filmskapare som skyr all förenkling och övertydlighet. Hans filmer är aldrig lättolkade och enkla. Detta är säkert en följd av att han växt upp och utformat sina konstnärliga uttrycksmedel i en diktatur. Men samtidigt gör det hans filmer oupphörligen fascinerande för åskådaren som hela tiden brottas med frågorna om vad han egentligen menar.
Valentine kör en kväll på en hund. Hon uppsöker hundens ägare som visar sig vara en pensionerad domare som tjuvlyssnar på sina grannars telefonsamtal. Valentine stöts först bort men blir snart alltmer intresserad av domaren och hans historia. Ett tema som här går igen är juridiken och dessa utövares minst sagt tvivelaktig inställning till vad de håller på med. Kieslowski var också tidigt ute med ironiska och sorgsna kommentarer om modern kommunikationsteknik och hur lätt den blir självändamål, när den inte missbrukas eller blir rent destruktiv, som i Valentins kontakt med sin fästman.
I slutet av Den röda filmen knyter Kislowski ihop sina tre berättelse, och kanske är de tre filmerna en gestaltning av en livsviktig företeelse som inte nämns i de tre slagorden från franska revolutionen. En företeelse som vi inte kan vara utan.
HE