(Trois couleurs: Blanc) Frankrike/Polen 1994. Regi: Krzysztof Kieslowski. Manus: Kieslowski, Krzysztof Piesiewicz. Foto: Edward Klosinski. Musik: Zibigniew Preisner. I rollerna: Zbigniew Zamachwski (Karol Karol), Julie Delpy (Dominique), Janusz Gajos (Nikolaj), Jerzy Sthur (Jarek). Längd: 91 min.
|
Kieslowskis medförfattare till alla hans främsta verk, inte minst Dekalogen, var Krzysztof Piesiewicz som ursprungligen var jurist. Kieslowski kom i kontakt med honom när han skulle göra dokumentärfilm om en juridisk process. Han upptäckte då att domstolar hade en benägnhet att utdöma milda straff eller helt frikänna när det fanns en kamera i rättssalen. Något att fundera på när det gäller den aktuella svenska debatten om TV-sända rättegångar.
Den vita filmen, som behandlar jämlikhet, inleds med en rättegång där den i Paris bosatte polske hårfrisören Karol Karol fråntas allt i en rättegång där han inte kan språket. I skilsmässoprocessen tar hans fru allt, både materiellt och andligt. Piesiewicz och Kieslowski illustrerar på ett skrämmande sätt den gamla sanningen att juridik inte har något med rättvisa att göra.
Karol återvänder till sitt hemland Polen och efter ytterligare förnedringar beslutar han sig för att hämnas på omgivningen och sin svekfulla före detta fru. Men även om hämnden på ett yttre plan är framgångsrik blir det inte riktigt som han tänkt sig.
Den vita filmen visar på att Kieslowski även var en stor humorist. även om hans humor inte är av det flåsiga eller skrikiga slaget. Karels replik när han äntligen inser att han kommit hem är av det mer subtila slaget.
Precis som Friheten visar sig Jämlikheten vara en illusion.
HE
|