The Great Dictator. USA 1940. Regi och manus: Charles Chaplin. Foto: Karl Struss, Rolland H Totheroth. Musik: Charles Chaplin. Klippning: William Nico. Scenografi: J Russell Spencer. I rollerna: Charles Chaplin (Adenoid Hynkel, diktator i Tomairia; barberare i det judiska ghettot), Paulette Goddard (Hannah), Jack Oakie (Benzino Napaloni, diktator i Bacteria), Reginald Gardiner (Schulz), Henry Daniell (Garbitsch), Billy Gilbert (Herring), Maurice Moskowitch (Jaeckel), Emma Dunn (fru Jaeckel), Grace Hagle (fru Napaloni), Chester Conklin (kund i barberarstugan) mfl. Längd: 125 min.
|
Tänk er följande: Världen styrs av kungar, kejsare och tsarer. De ansikten som känns igen av allmänheten är de som är präglade på mynten eller på ett eller annat oljetryck. Och berömmelsen slutar vanligtvis vid nationsgränsen. De sociala hierarkierna är huggna i sten. Man är född till sin plats i samhället. Är du fattig, svältande, maktlös – så tråkigt, men du är ju född till det. Det är din plats i den stora ordningen och där stannar du.
Tänk er också en liten pojke. Han är född i den värsta delen av Londons slum. Hans far är alkoholist. Hans mor sinnessjuk. Givet den bakgrunden, i det samhället, är det lätt att beräkna chanserna för ett framgångsrikt liv. Noll. Men någonting hände. Världen ändrades lite grand. När man kom på att man kunde exponera en lång rad stillbilder på en celluloidremsa och raskt projicera dem på en duk var tanken kanske inte att ändra världen. Men världen ändrades. Ett massmedium med global täckning hade uppstått. Skuggorna på vita duken gick rakt in i människors undermedvetna. Man kom ju figurerna som avbildades så nära. Man kunde se dem röra sig. Man kunde se deras ansikten.
Och den lille pojken från Londons slum blev den förste i världshistorien vars ansikte, med tillägget av en liten mustasch, omedelbart kändes igen över hela jorden, på alla kontinenter. Och gör det fortfarande. Han hette Charlie Chaplin och figuren han framställde, som alla kände igen, var den fattige, svältande, maktlöse. Men en som vägrade stanna på sin plats.
De nya massmediernas genomslagskraft var enorm. Radion kom på 1920-talet och nu nådde massmedierna rätt in i folks hem. En annan mustasch vid namn Adolf var inte sen att utnyttja dessa nya möjliga vägar till makt och herravälde. Ondskan har alltid varit snabb att utnyttja den senaste tekniken. Chaplin, som kanske mer än någon annan insåg mediernas omvälvande makt och farlighet, insåg att han kunde avslöja bombasmen och de tomma gesterna i propagandan, det känslomässiga manipulerande av åskådaren. Han gör det i Diktatorn, i skepnad av diktatorn Adenoid Hynkel under symbolen Dubbelkorset = Double Cross = lura och bedra. ”Kan man få fienden att verka löjlig har man snart vunnit” som Mel Brooks uttryckte saken.
NB
|