(Despair - Eine Reise ins Licht). Västtyskland 1978.Regi: Rainer Werner Fassbinder. Manus: Tom Stoppard efter roman av Vladimir Nabokov. Producent: Peter Märthesheimer. Klippning: Juliane Lorenz, Reginald Beck. Foto: Michael Ballhaus. Dekor: Rolf Zehetbauer. Musik: Peer Raben. Hermann Hermann: Dirk Bogarde. Lydia Hermann: Andréa Ferreol. Ardalion: Volker Spengler. Felix Weber: Klaus Löwitsch. Mayer: Alexander Allerson. Orlovius: Bernhard Wicki. Müller: Peter Kern. Perebrodov: Gottfried John. Inspektör Schelling: Adrian Hoven. Braun: Roger Fritz. Elsie: Y Sa Lo, m fl. Längd: 119 min.
Mannen med det tvetydiga namnet Hermann Hermann är rysk immigrant som gjort karriär som chokladfabrikör i 30-talets Tyskland. Han är gift med en fånig, platinablonderad bimbo, som prasslar till vänster med sin bisarra konstnärskusin. Äktenskapet är trist och förödmjukande. Chokladfabrikens vinst är det si och så med efter börskraschen. Hermann vill ut och bort. Han gör upp en plan för att fly sin tillvaro efter att av en tillfällighet ha mött en luffare vid namn Felix Weber, som påverkar honom på ett mystiskt sätt. Hermann känner instinktivt att Felix är hans dubbelgångare. Detta förefaller ännu mer mystiskt för publiken, eftersom det är uppenbart att Hermann och Felix inte är det minsta lika utseendemässigt. Det är som om Hermann fått en fix idé från ingenstans, som motsäger allt förnuft. Han inviger luffaren i sina planer att fly sitt nuvarande liv och sin identitet, och förklarar att han behöver hans hjälp. Felix ska ta hans plats. Först nekar luffaren hård- nackat, men efter ihärdig övertalning går han till sist med på det, lika förbryllad som publiken. Efter att ha bytt till sig Felix enkla kläder skjuter Hermann honom, arrangerar `sitt' självmord, och beger sig till en avlägsen ort på landet för att börja sitt nya liv. Men verkligheten hinner ifatt honom. Polisen ser den olikhet som Hermann i sin mystiska galenskap inte ser, och ger sig i väg för att leta rätt på Felix Webers mördare. Chokladfabrikörens fullständiga nederlag närmar sig.
Dubbelgångaren var Fassbinders första engelskspråkiga film, och produktionsmässigt större än hans tidigare filmer. Han hade äntligen blivit internationellt uppmärksammad och hade planer på en fortsatt karriär i USA. Manus skrevs av den engelske dramatikern Tom Stoppard, mycket på grund av att Fassbinder inte var särskilt bra på engelska. Dirk Bogarde, huvudrollsinnehavaren, påstår dock i sina memoarer att Fassbinders engelska var bättre än han ville låtsas om. Han föredrog helt enkelt att tala tyska.
Runt omkring Hermanns privata misslyckande växer långsamt ett nytt och hotfullt samhälle, som vi ser subtila smygande tecken på. Hermann bryr sig inte nämvärt. Han är lika alienerad gentemot samhällsutvecklingen som han är när det gäller sitt äktenskap och sitt jobb. En del recensenter har tolkat Hermanns flyktförsök som ett ytterst medvetet sätt att undkomma ett förhatligt genomgripande samhällsklimat. Detta verkar otroligt; Hermann är en person som tycks famla i dimma, utan vetskap om eller kontroll över någonting. Har han överhuvudtaget uppfattat något om samhällssituationen, eller tagit någon sorts ställning till något, så döljer han det väl. Hans exil är mer mystisk och svårförklarlig än så. Kanske kan hans flugiga namn uttolkas som "Herr Mann", en sorts Envar eller genomsnittsmänniska som fåfängt försöker ändra på sin plats i världsordningen.
Fassbinder använder sig gång på gång av idén att låta folk tala till varandra genom glasrutor. Inte enbart av estetiska själ; glasrutan blir också en enkel symbol för den mur som finns mellan personerna ifråga. Något annat som ständigt återkommer i filmen är färgen lila. Den är Hermanns företags speciella färg, och förekommer därför på allt från chokladkartonger till lastbilar, på ett grällt och parodiskt vis. Men den följer filmens handling också på andra ställen, för att sista gången dyka upp som färgen på en blomma nedstucken i en sliten jacka. Den ger filmen ett märkligt färgbaserat samband mellan olika scener. Dubbelgångaren är full med liknande smålustiga bild-detaljer. Tittar man noga kan man t ex märka hur allt fler statister undan för undan lägger sig till med mustasch allt eftersom den nazistiska ideologin gör framsteg (!). 30-talet är väl fångat, och samtidigt svagt anakronistiskt, med en och annan 70-talsmönstrad gardin och häpnadsväckande färgkombina- tioner i bakgrunden, vilket skärper uppmärksamheten. Spelstilen åker bergochdalbana mellan Dirk Bogardes ytterst subtila och lite sarkastiska gentlemans-framtoning, och Andréa Ferreols (fru Hermann) flås-sentimentala och medvetet överdrivna buskisfruntimmer, vilket bidrar till historiens surrealistiska ton. Överlag är spelet melodramatiskt stiliserat, som det är i många av Fassbinders filmer.
Det är svårt att säga vad filmen Dubbelgångaren handlar om. Vad är det egentligen som händer med fabrikör Hermann? Händer något överhuvud taget? Vad upplever han verkligen, och vad är inbillning? Kanske är det sinnessjuka eller personlighetsklyvning som får honom att identifiera sig med Felix Weber. Kanske gör han det ytterst medvetet, trots att han inser det orimliga i saken. Ett sätt att undfly sitt liv och en ohållbar tillvaro. Handlingens totala mystik har bidragit till att ge filmen en hel del svala recensioner. Vad man tycker beror i hög grad på huruvida man gillar att lämnas helt utan förklaringar eller inte. Älskar man suggestivt berättade frågor utan svar tar man den lätt till sig. Fassbinder själv har beskrivit filmen som optimistisk och som en resa in i ljuset, där ljuset symboliserar vansinnet. EL