Sverige 1974. Regi och konstnärlig ledning: Per Åhlin. Manus och sångtexter: Beppe Wolgers. Foto: Lennart Carlsson. Animatörer: Kjeld Simonsen, HansÅke Gabrielsson, B Jansson, T Belay, I Steinaa, Åhlin. Musik: Toots Thielemans. I rollerna: Beppe Wolgers, Jens Wolgers, Kerstin Wolgers. Rösterna: Halvar Björk (Dunderklumpen), Håkan Serner (Lejonel), Gösta Ekman (En-Dum-En), Toots Thielemans (Pellegnillot), Lotten Strömstedt (Dockan), Sif Ruud (Elvira Fattigan), Birgitta Andersson (Blomhåret), Hans Alfredsson (Humlan), Stig Grybe (Enöga), Halvar Björk (jätten Jorm), Bert-Åke Varg (huset som pratar). Längd: 97 min.
|
När jag var liten hade jag Dunderklumpenmotiv på mina rullgardiner. Det var en mycket angenäm bild att både somna och vakna till.
En ljus midsommarkväll i norra Jämtland kommer en liten, obelixformad figur med stormhatt och kont på ryggen paddlandes i en klarröd stäva. Han landstiger på Öhn i Ströms Vattudal där Beppe Wolgers och hans familj bor och beger sig upp emot huset. Där hittar han en stege som leder till barnens sovrum, i vilket 5-åriga Camilla ligger och sover. Hon vaknar inte av att den lille figuren, Dunderklumpen, rumstrerar om bland hennes dockor. Innan han ger sig iväg tar han med sig några av dockorna och en skattkista i sin näverkont. När han flyr ner till sjön blir han upptäckt av Camillas storebror Jens, som tillsammans med killingen Stjärnöga tar upp jakten på Dunderklumpen. Jens jagas i sin tur av pappa Beppe som får hjälp av en skånsk humla. Det här är en saga för både stora och små. Trots temat med de levande leksakerna (en parallell till Nalle Puh känns inte helt avlägsen) så avsåg Åhlin inte att göra en barnfilm utan en film som riktar sig till alla.
Den 26 september 1974 hade Dunderklumpen världspremiär. Vi det laget hade Per Åhlin ägnat fyra år till att göra 150 000 till 200 000 teckningar och filmen hade landat på en slutsumma av 3 miljoner kronor. Åhlin rosades av kritikerna för sin säregna stil. Någon kallade honom en smärre nationaltillgång. Filmen uppmärksammades även internationellt och gjorde succé i Hollywood. Jämtlänningarna såg en chans till ökad turism. Till föräldrarnas fasa åtföljdes filmen med allehanda filmprylar såsom vinyldockor, ballonger, ritblock, brevpapper, T-shirts, pussel, lakan, örngott, tapeter, skiva och bok. Pressen rasade mot PR-jippot runt filmen, ”det var ju rena Disneyfasoner”. I ett antal debattartiklar hängde man ut produktionsbolaget GK-film för att de ”pådyvlar barnen konstlade upplevelser och skapar köpbehov som retar många föräldrar”. GK-film försvarade sitt handlande och menade att det var nödvändigt att sälja filmprylar så länge det var så dyrt att göra film. Inte vet väl jag om det var en konstlad upplevelse som pådyvlades mig genom min barndoms rullgardiner, men jag tycker i alla fall att det här är en riktigt bra film, väl värd att ses många gånger om.
KHÅ
|