Dur och moll

Under sina snart fyrtio år som regissör har Woody Allen levererat nästan lika många långfilmer. Vissa menar att han borde slå av på takten, och sanningen är väl att få av hans senare produktioner har nått upp till storhetstidens kvalitetsmässiga höjder. Men precis när man börjar misstänka att han tappat greppet och blivit den gubbsjuka föredetting som belackarna anklagar honom för att vara, så blixtrar han till och bevisar att han fortfarande hör till de stora filmskaparna. Dur och moll hör otvivelaktigt till dessa uppryckningar.
Här tar Allen oss med till sjabbiga nattklubbar och mörka bakgator i 30-talets Amerika. Där möter vi den gudabenådade jazzgitarristen Emmet Ray, briljant gestaltad av Sean Penn. Ray är på väg att slå igenom på allvar, men tycks aldrig nå riktigt ända fram. Sprit, gangstrar, flickvänner och inte minst hans självupptagna leverne sätter ständigt käppar i hjulen. Inte hjälper det heller att han ständigt tycker sig hamna i skuggan av den oefterhärmlige gitarrlegenden Django Reinhardt, vars blotta närvaro två gånger fått honom att svimma.
Filmens låtsasdokumentära inramning, där olika ”experter” bidrar med utlåtanden och anekdoter kring Rays liv, påminner om den som Allen använde i Zelig från 1983. Liksom då blir resultatet en skickligt berättat skröna, som faktiskt skulle kunna misstas för en äkta jazzbiografi om man inte visste bättre.
Allen har sagt att han med filmen ville skildra att en osympatisk människa samtidigt kan vara en stor konstnär. Man behöver således inte ha doktorerat i Allens privatliv för att inse att här finns beröringspunkter mellan huvudpersonen och regissörens skandalomsusade leverne. Att dra sådana paralleller känns dock aningen tröttsamt i Allens fall och filmens kvalitéer ligger på ett helt annat plan. Framförallt bärs den upp av de starka skådespelarprestationerna, den fantastiska musiken och det breda känsloregister som den spelar på. Här bjuds på allt från fysisk komik av det stumfilmsaktiga slaget till stunder av bitter eftertänksamhet, som då den sviniga gitarrvirtuosen slutligen inser värdet av det han låtit glida ur sina händer. Kort sagt är Dur och moll en hundraprocentigt underhållande film som faktiskt tål att jämföras med Allens mest klassiska verk.
FS