[Fontane Effi Briest] Västtyskland 1972–74. Regi: Rainer Werner Fassbinder. Manus: Fassbinder efter Theodor Fontans roman. Foto: Dietrich Lohman, Jurgens Jurgens. Produktion: Tango Film. I rollerna: Hanna Schygulla (Effi), Wolfgan Schenck (Innstetten), Karlheinz Böhm (Wullersdorf), Ulli Lommel (Cramps), Ursula Strätz (Roswitha), Irm Hermann (Johanna). Längd: 140 min. Engelska texter.
|
Fassbinders produktivitet föreföll under hans korta liv makalös. I dag förefaller denna produktionsintesitet mycket främmande. I filmografier över dagens filmskapare behöver det aldrig anges både år och månad för produktionen. Om Fassibinder även skall ses som en mera bestående filmskapare, eller om han bara var ett tidsfenomen är en öppen fråga.
Ett tema i många av Fassbinders filmer är hur människorna utnyttjas och mals sönder av det samhälle de är en ofrånkomlig del av. De tvingas att följa regler och sociala normer som ibland förefaller meningslösa och ofta grymma.
Den tyske författaren Theodor Fontana publicerade sin roman Effi Briest 1895 och denna skildring av en kvinnas undergång har blivit en tysk klassiker. Före Fassbinder överfördes den till film åtminstone tre gånger.
Rune Waldekranz skriver i Filmens Historia, Del 3 (1995): ”Sin förmåga till en fast sammanhållen stilisering av hög litterär valör visade Fassbinder i filmatiseringen av Effi Briest. I svartvita bilder och till musik lånad av Camille Saint-Saens återberättade Fassbinder Fontans skildring av kvinnans tragiska utsatthet i ett feodalt manssamhälle. Hanna Schygulla visade som den olyckliga Effi en resignationens mjukhet som egentligen var hennes spotska natur främmande.”
Det är på detta sätt som filmen uppfattats. Huruvida detta stämmer med Fontanse ursprungliga intentioner är osäkert. I efterskriften till den svenska översättningen av romanen (1944) skriver E.N. Tigerstedt: ”I en naturalistisk författares hand hade berättelsen om en ung kvinnas olyckliga äktenskap och för tidiga död gestaltat sig till en skakande skildring av rådande missförhållanden, en flammande protest mot det bestående samhället och dess institutioner. I Fontanes hand blir den skildringen av en rent individuell olycka, ett tragiskt levnadsöde, som griper oss, oberoende av våra åsikter om äktenskapets oupplöslighet och duellens berättigande. Det är en människoskildring, icke en tes-roman eller en problemdebatt.”
HE
Visas i samarbete med Goethe Institut Stockholm.
|