En släkting till älvorna

När Freddie Wadling var barn tillbringade han den mesta tiden inomhus med sin mormor. Sina första sex levnadsår var han autistisk. Det var musiken som fick honom att börja använda rösten och det har han flitigt gjort sedan dess. Han har låtit sin hesa stämma ljuda i Cortex och förnyat den svenska musiken genom sina drömska experiment med Blue for Two och Fläskkvartetteten och gett sig i kast med det svenska visarvet på soloskivan En skiva till kaffet. Kort sagt, han har blivit mer eller mindre en institution inom den svenska musikscenen. Ett fascinerande liv och en fascinerande röst som definitivt förtjänar att skildras på film.
I En släkting till älvorna visar Kirsi Nevantis upp ett annorlunda sätt att förhålla sig till dokumentärfilmsformatet. Med en ibland bedövande vacker bildpoesi har Kirsi vågat lyssna inåt, sökt filmiska ackord på ett om musik påminnande vis. Wadlings musik blandas med scener från det Wadlingska hemmet och intervjuer där han lite omständligt och kanske motvilligt, berättar om sig själv.
I en av de bästa sekvenserna i denna dokumentär sitter Freddie Wadling och hans fru Bella och tittar på ett avsnitt från SVT:s underhållningsprogram Let’s Go, närmare bestämt det avsnitt då Freddie blir intervjuad. Ett roligt metafilmiskt inslag.
PS