Ett rum i våra hjärtan

När sorgen drabbar oss är vi alltid oförberedda. Även de som har till yrke att syssla med människans kaotiska inre är fruktansvärt oförberedda när omskakande händelser drabbar dem själva.
Nanni Moretti är en italiensk filmare som är mycket uppmärksammad i sitt hemland. I Sverige har bara hans film Kära dagbok visats. Det är en fängslande egocentrisk film som i mångt och mycket handlar om Moretti själv, inte minst hans sjukdomar och hur man åker vespa genom Rom.
Moretti gör det mesta själv: skriver, regisserar och producerar, spelar huvudrollen, distribuerar själv sina filmer och har en egen biograf. Somliga kallar honom en italiensk Woody Allen och det finns nog vissa likheter. Men denna typ av jämförelser är egentligen rätt meningslösa. Det är det individuella tilltalet hos varje konstnär som är det viktigaste.
Ett rum i våra hjärtan (en ordagrann översättning av originaltiteln är ”Min sons rum”) berättar om en förhållandevis lycklig familj, fadern är psykoanalytiker. Filmen inleds med att vi får ta del av hans kontakter med olika patienter. Han lyckas hålla i sär yrkeslivet och familjelivet. När han för en gångs skull låter yrkeslivet påverka familjelivet leder det till katastrof. Resten av filmen handlar om hur de olika familjemedlemmarna bearbetar effekterna av den katastrof de drabbats av.
I Sydsvenska Dagbladet 20 maj 2001 rapporterade Annika Gustafsson från Cannesfestivalen, där Morettis film senare skulle vinna Guldpalmen: ”Sorgen, tankarna och känslorna kring döden blir realistiska och påtagliga utan att Moretti på minsta vis överbetonar eller exploaterar varken rollgestalternas eller publikens upprördhet. Trots ämnets allvar är Ett rum i våra hjärtan gjord med lätthet, rörlighet och ett naturligt flyt i bildspråket som bara är de verkligt geniala filmarna förunnat.”
HE