Evigheten och en dag

En bild är alltid intressant de första tiondelarna av en sekund man visar den. Sedan blir den tråkig, färdigläst, avslutad. Men om man väntar lite till, några sekunder, en minut eller två, kan märkliga saker hända. Nya relationer mellan några av bildelementen blir skönjbara, innebörden i andra blir tydligare. Eller förändras, utvecklas, fördjupas. Tillför man sedan bilden rörlighet och ljud har man en fulländad palett. Saker kan hända inom bilden eller utom bilden. Bildutsnittet kan röra sig och avslöja saker som förut låg utanför bilden. Eller dölja sådant man såg tidigare. Och helt förändra det som föregått.
Med dessa enkla verktyg kan Theo Angelopoulos, utan tvivel en av filmens sista stora mästare, skapa en värld som han låter oss leva i för några timmar. En värld vi lämnar rikare. Han berättar om en åldrad poet (Bruno Ganz i en briljant rolltolkning) som gör upp med sitt liv. Poeten försöker reda ut de trassligheter han lämnat efter sig när slumpen för honom samman med en gatpojke, en flykting från Albanien.
Filmen utspelar sig under ett dygn. Ett dygn som innefattar evigheten. Med det helt egna filmiska språk Angelopoulos skapat upplöses gränserna mellan inre och yttre verklighet. Minnen och nutid flyter obehindrat i varandra. Tiden, alla tider, är närvarande hela tiden. Likaså rummet, platsen, landskapet, historien. Närvaron är total, universell.
Det krävs en speciell sorts koncentration av åskådaren till Angelopoulos filmer. Man måste lära sig att rulla med vågorna för att helt uppskatta färden. Men då blir den desto mer givande. För han kan fånga ensamheten mot det oändliga grå kalla havet. Han kan rymma hela världen i en buss. Han kan visa hur luften känns, vare sig på en solig sandstrand strax för åskan eller på en dimmig bergsväg där ondska lurar på andra sidan gränsen. För han kan berätta stillheten, det svåraste av allt.
NB