(Hongkong/Kina/Frankrike 2004) Regi och manus: Wong Kar Wai. Producent: Wong Kar Wai. Foto: Christopher Doyle, Kwan Pun Leung, Yiu-Fai Lai. Musik:Peer Raben, Shigeru Umebayashi. I rollerna: Tony Leung (Chow Mo Wan), Gong Li (Su Li Zhen), Zhang Ziyi (Bai Ling), Faye Wong (Wang Jing Wen), Chen Chang (cc1966), Wang Sum (Mr.Wang), Ping Lam Siu (Ah Ping), Carina Lau (Lulu/Mimi), Maggie Cheung (Slz1960), Takuya Kimura (Tak), Thongchai McIntyre (Bird), Jie Dong (Wang Jie Wen) m.fl. Längd:129 min.
Det finns filmer som man inte ska försöka förstå, det finns filmer där man inte ska försöka hänga med i handlingen, i alla fall inte första gången man ser dem, för då missar man liksom själva filmen. Resnais I fjol i Marienbad är en sån film och 2046 är en sån film. Det betyder inte att filmerna saknar handling eller mening, men dessa kan vara svårgreppbara, och frågan är om det är nödvändigt.
1997 överlämnades Hongkong till Kina och
regimen i Peking
lovade då att man staden skulle få leva som de
gjort under
det brittiska styret i femtio år. Av detta skäl har
2046
blivit ett laddat årtal för Hongkongs befolkning.
Filmen 2046 är en uppföljare till Wong Kar Wais
förra
film, men den som förväntar sig en ren
fortsättning
på In the mood for love lär bli både
besviken och
konfunderad av den här filmen. För även om
vi i 2046
får återstifta bekantskapen med
författaren Chow, som
fortfarande har problem med kvinnor, så har 2046 en helt
annan
berättarstruktur. Chow skriver på en framtidsroman,
och
bilder ur hans framväxande historia blandas friskt med minnen
och
samtida händelser. In the mood for love behandlas som ett
minne i
2046. 2046 är numret på ett hotellrum, det rum
där han
och grannfrun brukade mötas i In the mood for love. I Chows
science fiction-historia är 2046 inte bara ett
hotellrumsnummer
utan även en plats, ett årtal, dit man tar sig med
det
futuristiska Metropolis-tåget för att
återuppleva
förlorade minnen. Ingen har någonsin
återvänt
från 2046, förrän nu.
Den här filmen är barntillåten, men det bör noteras att den kan vara lite för abstrakt för de allra yngsta. Jag tog med min lillebror och ett par tre av hans vänner när jag såg 2046, och de somnade i parti och minut och var föga begeistrade av filmen som helhet. Och då är de ändå i 25 års åldern. Det är en film som kräver att publiken tillåter sig att släppa på kravet om en konventionell berättarform och istället följa med i en flytande historia om en framtida tillbakablick. Det är kitschigt, förbryllande och oerhört vackert.
Alla minnen är spår av tårar.
KHÅ