Palindromes

Kommer du ihåg Dawn Wiener? En ung och inte alltför vacker flickstackare som gick under öknamnet ”Wiener dog” i Todd Solondz långfilmsdebut Welcome to the Dollhouse. Hon är död. Solondz inleder sin senaste film med att begrava henne. Det betyder inte att Palindromes är någon uppföljare i traditionell bemärkelse. Snarare utgör begravningen ett avstamp för en helt ny berättelse, om en helt annan flickstackare – Aviva, en 12-åring vars högsta önskan är att bli gravid.

Palindromes är Todd Solondz fjärde långfilm och som åskådare börjar man vid det här laget känna sig ganska hemtam i hans skruvade skrattspegelversion av dubbelmoralens USA. Han fortsätter att peta i de mörkaste av familjeangelägenheter och riktar här fokus mot abortfrågan. I samma stund som Aviva berättar att hon är med barn bestämmer hennes föräldrar att abort är enda utvägen. Ingreppet utförs och en förtvivlad Aviva rymmer hemifrån. Filmen tar dock inte ställning för eller mot abort, utan visar snarare på ämnets komplexitet. Hur den som säger sig vara Pro Choice (för fri abort) samtidigt kan krossa alla valmöjligheter medan den som säger sig vara Pro Life (mot abort) kan vara beredd att ta liv.

Titeln Palindromes kommer enligt Solondz från antagandet att människan är palindromisk av naturen. Att vi förblir de vi är hur mycket vi än vänder ut och in på oss själva. En tanke som kan upplevas som dyster eftersom den innebär att vi inte kan förändras, samtidigt som den också kan skänka tröst – vi är de vi är och det får duga. Aviva, vars namn i sig utgör en palindrom, förblir den samma filmen igenom trots att hon utseendemässigt byter skepnad flera gånger. Rollen spelas nämligen av åtta olika skådespelare av varierande ålder, hudfärg och t.o.m. kön. Syftet med att använda detta ovanliga berättargrepp var enligt Solondz att skapa en möjlighet till universellt igenkännande. Problemen och de moraliska vägskälen är de samma, oavsett om det är en trådsmal vit tonåring eller en 150-kilos svart kvinna som ställs inför dem.

FS