Metallica – Some Kind of Monster

Dokumentärfilmarna Joe Berlinger och Bruce Sinofsky gjorde 1995 filmen Paradise lost: The child murderers at Robin Hood hills, en film som gick på någon av de svenska tv-kanalerna för ett par år sedan. I den filmen spelar Metallicas tidigare alster Welcome home (Sanitarium) en stor roll, både som ledmotiv i filmen men också som ett bevis i mordrättegången som filmen handlar om. När de båda filmarna anlitades av Metallica var det meningen att Some kind of monster skulle bli en realityshow i sex delar för TV om arbetet med comebackplattan St.Anger. Så blev inte fallet. Det inspelade materialet resulterade i stället i en film om tjuriga gamla rockmusiker som inte tycker om varandra och bråkar som småflickor i lågstadiet.

Basisten Jason Newsted har lämnat bandet men de tre kvarvarande medlemmarna ska trots det fortsätta arbetet och sammanställa ett nytt album och producenten Bob Rock får vikariera som basist. Men bandet är i kris och terapeuten Phil Towle anlitas för att ena bandet och ge dem verktygen för att kunna samarbeta. Den gode terapeuten får dock mer och mer svårt att distansera sig från bandet och till slut ser bandmedlemmarna honom som, å ena sidan en räddande ängel och å andra sidan ett jobbigt element som det är svårt att bli av med. Men det är inte bara Phil Towle som har problem med distansen, alla medlemmarna i bandet tycks helt sakna både självdistans och distans till varandra. James Hetfield och Lars Ulrich drar inte jämnt över huvud taget, finns det något att bråka om så gör de det. Kirk Hammet är helt åsiktslös filmen igenom, förutom när hans gitarrsolon är i farozonen, då blir han upprörd. Men det är å andra sidan den enda gången han ger uttryck för någonting, annars tycks han bara vara rädd för James Hetfield och vilja vara Lars Ulrich till lags utan att behöva ta ställning.

Personligen tycker jag att Metallica musikaliskt sett har varit på väg käpprätt utför sedan 1989 men den här filmen är otroligt underhållande. Det är dock på bekostnad av bandmedlemmarnas trovärdighet. Det är långt ifrån en film om skapande genier, snarare en film om fullständiga idioter, som på något helt oförklarligt sätt spottar ur sig musik som köps av miljoner.

Skulle ni råka på extramaterialet som finns med på DVD:n, så se till att ni är laddade med skämskudden innan ni tittar på Kirk Hammet på trafikskolan. Pinsamt är bara förnamnet.

KHÅ