Tårarnas äng

”I dagar sökte min mor och jag efter hans kropp bland de hundratals slaktade som låg på det leriga fältet. Jag kan fortfarande känna hennes darrande hand i min.” [Theo Angelopoulos i ett förord till Tårarnas äng]

 

Den de letade efter var hans far som under inbördeskriget i Grekland 1945 hade förts bort av meningsmotståndare, vänsterrebeller ledda av en kusin till Angelopoulos som inte gillade faderns försök att vara neutral.

Angelopoulos är kanske mest berömd för sin bildstil. I ofta mycket lång  tagningar, där det alltid händer mycket i bilden, har han skapat en egen filmiskt berättande. För den som blivit alltför tillvand till den moderna filmens ofta förekommande usla och undermåliga foto och meningslös klippning kan Angelopoulos filmer säkert upplevas som tråkiga och plågsamma. Det verkar inte som det händer någonting. Men det gör det – men det kräver engagemang och tålamod från åskådaren. Med rätt inställning har Angelopoulos filmer mycket att ge, och åskådaren kan bli rikt belönad. Innehållsmässigt tar Angelopoulos ofta upp teman som Greklands moderna historia och konflikter och människoöden i det moderna Europa.

Tårarnas äng är inledningen på en trilogi där Angelopoulos avser att genom några människoöden skildra Greklands historia från 20-talet fram till våra dagar. Berättelsen börjar 1919 när några medlemmar i en grekisk koloni flytt från Ryssland och revolutionen och slår sig ner utanför Thesaloniki. Inom familjen utspelar sig ett familjedrama som för tankarna till den antika grekiska tragedien, och Angelopoulos anger Sofokles Antigone som en referenspunkt. I Tårarnas äng förs berättelsen fram till 1945.

HE