USA 1986. Regi & manus: Jim Jarmusch. Producent: Alan Kleinberg. Foto: Robby Müller. Musik: John Lurie, Tom Waits. I rollerna: Tom Waits (Zack), John Lurie (Jack). Roberto Benigni (Roberto), Nicoletta Braschi (Nicoletta), Ellen Barkin (Laurette), Billie Neal (Bobbie), Rockets Redglare (Gig), Vernel Bagneris (Preston) m fl. Längd: 107 minuter.
”I scream. You scream. We all scream. For ice cream.”
På senare år har Down by law varit en av de två mest efterfrågade filmerna av den uppsaliensiska filmstudiopubliken. Därför är det nu extra kul att vi äntligen fått möjligheten att visa den här filmen igen, efter flera års enträgna försök att få tag i den.
För den som inte redan känner till filmen så handlar det om en disc-jockey, en hallick och en italienare som hamnat i samma fängelsecell. Trots att de har svårt att hålla sams bestämmer sig för att rymma tillsammans, och deras flykt blir till en irrfärd i Louisianas träskmarker. Uttrycket ”down by law” härrör ur amerikanskt gatuslang och avser en person som har läget under kontroll, vilket i sig är en motsägelse. I den här filmen blir det en dubbel motsägelse, då filmens huvudkaraktärer knappast kan anses ha någon vidare kontroll över sin egen situation. Då uttrycket uppstod under 1920-talet betydde det till en början att en person var accepterad, vilket skulle kunna vara en paradox till de tre fängelsekundernas problem med att komma överrens, eller en återspegling av det faktum att de tvingas samarbeta trots sina interna svårigheter. Konsten att svänga sig med mångtydiga och ironiska termer anses av vissa vara en av filmkonstens viktigaste grunder och Jarmusch briljerar inom det området.
Jarmusch gör inte filmer efter färdigskrivna manus, i alla fall inte till en början. Han bygger upp sina manus runt skådespelarna (oftast är det vänner till honom som tillfrågas) och filmerna bygger alltså till största delen på skådespelarnas personliga karaktärer. I den här filmen hade Jarmusch börjat skissa på en historia för Tom Waits och John Lurie. Sen åkte han till Italien och träffade på Roberto Benigni, och efter att dessa båda umgåtts en tid tog historien en ny vändning och Roberto blev plötsligt den centrala figuren. Jarmusch tyckte att Benigni var den roligaste person han någonsin träffat, en unik människa.
Som alltid när Jarmusch gör film är det originellt och fängslande, egensinnigt och fascinerande. Men framförallt är det roligt, och det blir aldrig förutsägbart. Personligen skulle jag utan tvekan sätta upp Jim Jarmusch på en topp-tre lista över de bästa regissörerna, och lika tveklöst skulle Down by law finnas med på en topp-tre lista över Jarmuschs bästa filmer.
Down by law har inga brister, den är helt enkelt ett uttryck för bra film!
“It is a sad and beautiful world.”
KHÅ