Ghost Dog – samurajens väg

Det går inte att visa för många filmer av mästerregissören Jim Jarmusch under en filmstudiotermin, för få är däremot möjligt. Två är gränsfall till inte många nog.

Ghost Dog är en yrkesmördare. Han lever på ett hustak tillsammans med sina brevduvor och han identifierar sig med det japanska samurajidealet. Han lever, i den mån det är möjligt, efter Hagakura, en guidebok för blivande samurajer som vidarebefordrar visdom och erfarenheter om hur man ska leva andligt och som krigare. Ghost Dog har sedan länge arbetat som en hängiven torped åt den lokala italienska maffian. När de sårar hans samurajsjäl vänder han sig mot sin forna arbetsgivare.

För den, i Jarmusch filmer, bevandrade publiken så återkommer i den här filmen en gammal bekant. Den fryntlige indianen Nobody (Gary Farmer) från filmen Dead Man tittar förbi uppe på hustaket och slänger ur sig repliken ”Stupid fucking white man”, även den hämtad ur Dead Man.

Jarmusch lät i den här filmen Hagakura bli vägledande för manusskrivandet, men liksom i Down by law är filmen skriven för huvudrollsinnehavaren, i det här fallet Forest Whitaker. Filmen lär också vara en pastisch på Jean-Pierre Melvilles Le Samuraï (Samuraj-killer, 1967).

Det finns hela tiden en underliggande humor i berättandet. Fotot är utsökt, filmen är stilren och historien överraskar. Med andra ord, det är en typisk Jarmusch-film, med det sagt att en Jarmusch-film aldrig är en annan lik.

”When one has made a decision to kill a person, even if it will be very difficult to succeed by advancing straight ahead, it will not do to think about doing it in a long, roundabout way. One’s heart may slacken, he may miss his chance, and by and large there will be no success. The Way of the Samurai is one of immediacy, and it is best to dash in headlong.”

KHÅ