Helmut Käutner

Intresset för vissa perioder i historien förefaller aldrig ta slut. Det produceras böcker och artiklar och ”dokumentärfilmer” i en aldrig sinande ström. Men, som några genom historien frågat sig: vad är sanningen? Hur gick det egentligen till? Alla ”dokumentära” skildringar som produceras på ett hela tiden ökande tidsavstånd från de perioder de skildrar måste av nödvändighet göra ett urval. Detta urval blir i sig ofta ett problem. Den som gör urvalet styrs av erkända eller icke erkända uppfattningar. Nazitiden (1933–1945) och andra världskriget är en av dessa perioder vi aldrig tycks få nog av.

Filmstudion visar denna termin fem filmer av den tyske regissören Helmut Käutner. Visningarna sker i samarbete med tyska Goetheinstitutet. Här finns en chans att se en del av de filmer som producerades i tredje riket då landet befann sig i krig. Filmer kan ofta säga mer om en tidsepok och dess människor än senare vinklade reportage.

En allmän uppfattning är att det mesta i tredje riket var hårt reglerat, inte minst filmen som sorterade under den filmintresserade propagandaministern Joseph Goebbels. Men Käutner var inte någon enkel propagandaregissör, och det är svårt att i hans filmer hitta tydliga nazistiska inslag, även om de naturligtvis finns. Han var inte uppskattad av Goebbels.

Käutner var född 1908. Han ägnade sig åt teater, reklam och kabaré innan han kom till filmen i slutet av 30-talet som manusförfattare, sedan som regissör. Under kriget var han inblandad i ett tiotal filmer. Ibland medverkande han i mindre roller i de filmer han regisserade. Efter kriget fortsatte Käutner att göra film, med växlande resultat. Den sista bron (1953) om partisanstrider i Jugoslavien, brukar anses vara en av hans bästa filmer efter kriget. Han var även en kort tid i USA och gjorde två filmer. Käutner avled 1980.

Det anses allmänt att Käutner gjorde åtminstone två av sina bästa filmer under kriget, Det gåtfulla leendet (1943) och Under broarna (1945). Det kan förfalla paradoxalt att det går att producera fullödiga filmer i ett totalitärt samhälle. Men det är ett inte helt okänt fenomen inom filmhistorien. Även inom politiskt eller ekonomiskt hårt reglerade system har det producerats bra filmer.

 
Första försöket

Detta är Käutners regidebut. Filmen blev färdig strax före andra världskrigets utbrott. Handlingen tilldrar sig på en internationell konferens i Lugano. Huvudpersonen är en ung skönhetsexpert med romantiska drömmar som ger sig in i äventyr bland diplomater. När kriget brutit ut förbjöds filmen då den bland annat skildrar engelska diplomater alltför sympatiskt. Filmens mest berömda scen är när den unga hjältinnan bjuds på middag av en diplomat och deras erfarenhet respektive brist på erfarenhet konfronteras. Käutner beskrivs ofta som en skicklig kvinnoskildrare, och här finns hans första inträngande kvinnoporträtt.

 
Vi ses igen Franziska

En journalfilmsfotograf träffar i en småstad en ung kvinna. De gifter sig och hon tillbringar tiden i Berlin med att vänta på honom.  Han far världen runt och dokumenterar det oroliga 30-talet. Men hon har svårt att acceptera sin roll som lojalt väntande hustru och äktenskapet är inte lyckligt. Det anses att slutet av filmen påtvingades Käutner. Trots detta har Käutner, och hans kvinnliga huvudroll, Marianne Hoppe, åstadkommit en fängslande skildring av en olycklig kvinna.

 
Det gåtfulla leendet
Utgångspunkten för filmens historia var en kort novell av den franske författaren Guy de Maupassant, Le Bijon. Men de Maupassant ansågs dekadent i dåtidens Tyskland så han fick icke nämnas i förtexterna. Nu är hans novell bara en början på den historia Käutner berättar. Han förlägger sin berättelse till slutet av 1800-talet. En uttråkad hemmafru har romantiska kontakter med en kompositör, och han inspireras av henne till en komposition. Hennes man anar ingenting. Goebbels ville förbjuda filmen, han kunde inte acceptera filmens skildring av otrohet; han var själv något av expert inom detta område. Filmen blev en stor kommersiell framgång i Tyskland. Det var även en stor triumf för Marianne Hoppe.
 
Människor i hamn
Detta är Käutners första färgfilm. Den utspelar sig i Hamburg under kriget. En ung flicka kommer för att bo med sin farbror, en artist. Men hon förälskar sig i en ung sjöman. Filmen skildrar dessa och ytterligare människoöden i en hamnstad som är märkt av det pågående kriget. Enligt uppgifter ville Goebbels att tyska slagskepp skulle synas i bakgrunden, men Käutner dolde dessa genom att fylla scenerna med dimma. Goebbels var förbittrad och fick amiral Dönitz att skriva under ett brev som menade att filmen smädade tyska sjömän. Filmen förbjöds, den premiärvisade i Prag i december 1944 och visades i Tyskland först när kriget var slut.
 
Under broarna

Filmen spelades in mot slutet av 1944. Det var väl då uppenbart för de flesta att kriget var förlorat. Men av pågående världskrig och förstörelse märks inte mycket  i filmen. Två vänner lever på sin pråm och fraktar kol på Tysklands kanaler. En ung kvinna gör sin entré och de två männen blir förälskade i henne. Detta kammarspel fick ingen premiär i Tyskland. Goebbels, som aldrig var någon vän av Käutners filmer hade våren 1945 annat som upptog hans tid. En kopia av filmen räddades till Sverige. När filmen sedan visades runt om i världen ansågs den av många som Käutners bästa film. Många anser det fortfarande.

 

Det är Filmstudions förhoppning att tillsammans med Goetheinstitutet kunna återkomma till Käutners produktion efter kriget. Främsta källa till dessa skriverier om Helmut Käutner är hämtade ur David Stewart Hull, Film in the Third Reich, 1973.

HE

Visas i samarbete med Goethe-Institutet