99, River Street

Orginaltitel: 99, River Street (arbetstitel Crosstown).
Regi: Phil Karlson.
Manus: Robert Smith efter en opublicerad berättelse av George Zuckerman.
Producent: Edward Small/World Films Inc USA 1953.
Foto: Franz Planer.
Ljud: Lambert Day.
Musik: Emil Newman, Arthur Lange.
Arkitekt: Frank Sylos.
Klipp: Buddy Small.
Regiassistent: Ralph Black.
Skådespelare: John Payne (Ernie Driscoll), Evelyn Keyes (Linda James), Brad Dexter (Victor Rawlins), Frank Faylen (Stan Hogan), Peggie Castle (Pauline Driscoll), Jay Adler (Christopher), Jack Lambert (Mickey), Eddy Waller (Pop Dudkee), Glen Langan (Lloyd Morgan), John Day (Bud), Ian Wolfe (Walde Daggett), Peter Leeds (Nat Finlay), William Tannen (regissören), Gene Reynolds (Chuck).
Längd: 83 min. Först censurförbjuden i Sverige (okt 1953), frisläppt feb 1954 nedkortad med ca 1/2 min. Svensk premiär: Riviera 22/3 1954.

99 River Street, som är en både slagkraftig och ovanlig film, innehåller element man sällan finner inom ‘film noir’. Fastän Ernies och Paulines miserabla äktenskap samt Rawlins och Christophers kriminella aktiviteter tillhör de ståen∂e inslagen inom denna typ av film understryker manuskriptet genom sin struktur kontrasten mellan verklighet och teater samt mellan våldet som uppvisning och den enskildes ödeslott.

I öppningsscenen ser vi hur Ernie får ordentligt med stryk i boxningsringen. När kameran åker bakåt avslöjas det att han i själva verket tittar på en televisering av sin senaste match. Senare blir åskådaren återigen lurad i sina förväntningar när Linda i scenen på teatern ger en övertygande rollgestaltning i en enda ‘klaustrofobisk’ tagning, där kameran hela tiden är riktad mot henne när hon vandrar omkring på scenen. Boxningsringen är också en form av teater men där kampen är en mer hederlig uppvisning till skillnad mot Lindas framträdande vilket bygger på en illusion. Till detta kommer att medan boxningsmatchen innehåller verkligt våld är Lindas akt — fast den backas upp av ‘ett lik’ — helt overklig.
Dessa idéer utvecklas ytterligare när Ernie utövar verkligt våld på scenen mot producenten efter det att föreställningsleken avslöjats. Dessutom är Lindas ‘roll’ som förförerska på krogen med sin fängslade publik mer övertygande än hennes överdrivna bekännelse av mordet (som endast lyckas tack vare att den naive Ernie trodde på den). När Ernie till sist som en privat hämndeakt klår upp Rawlins för mordet på hans fru förvandlas detta i Ernies fantasi till den match han bevittnade i början av filmen. En kamp som han då förlorade men nu ‘vinner’.
Det verkliga i det konstgjorda och som kontrast flödet av reella händelser som ter sig overkliga är ett utmanande grepp. Man förväntar sig att finna detta främst i filmer som skildrar kreativa människor som drömmare eller konstnärer. Inte i en film som handlar om desperata män och kvinnor som jagar snabba pengar, sjaskiga förhållanden eller hänsynslösa bovar som utdelar hårda smällar på käften. Men detta fungerar utmärkt inom ‘film noir’ eftersom denna i sig är en stil, som med sin atmosfär av overklighet samt extrema våld och passioner både gör narr av och gör livet overkligt.

Blake Lucas i Film Noir (ed Alain Silver, Elizabeth Ward, London 1979)

 

© Uppsala Filmstudio