Orginaltitel: 99, River Street (arbetstitel Crosstown).
Regi: Phil Karlson.
Manus: Robert Smith efter en opublicerad berättelse av George Zuckerman.
Producent: Edward Small/World Films Inc USA 1953.
Foto: Franz Planer.
Ljud: Lambert Day.
Musik: Emil Newman, Arthur Lange.
Arkitekt: Frank Sylos.
Klipp: Buddy Small.
Regiassistent: Ralph Black.
Skådespelare: John Payne (Ernie Driscoll), Evelyn Keyes (Linda
James), Brad Dexter (Victor Rawlins), Frank Faylen (Stan Hogan), Peggie
Castle (Pauline Driscoll), Jay Adler (Christopher), Jack Lambert
(Mickey), Eddy Waller (Pop Dudkee), Glen Langan (Lloyd Morgan), John
Day (Bud), Ian Wolfe (Walde Daggett), Peter Leeds (Nat Finlay), William
Tannen (regissören), Gene Reynolds (Chuck).
Längd: 83 min. Först censurförbjuden i Sverige (okt
1953), frisläppt feb 1954 nedkortad med ca 1/2 min. Svensk
premiär: Riviera 22/3 1954.
99 River Street, som är en både slagkraftig och ovanlig film, innehåller element man sällan finner inom ‘film noir’. Fastän Ernies och Paulines miserabla äktenskap samt Rawlins och Christophers kriminella aktiviteter tillhör de ståen∂e inslagen inom denna typ av film understryker manuskriptet genom sin struktur kontrasten mellan verklighet och teater samt mellan våldet som uppvisning och den enskildes ödeslott.
I öppningsscenen ser vi hur Ernie får ordentligt med
stryk i boxningsringen. När kameran åker bakåt
avslöjas det att han i själva verket tittar på en
televisering av sin senaste match. Senare blir åskådaren
återigen lurad i sina förväntningar när Linda i
scenen på teatern ger en övertygande rollgestaltning i en
enda ‘klaustrofobisk’ tagning, där kameran hela tiden
är riktad mot henne när hon vandrar omkring på scenen.
Boxningsringen är också en form av teater men där
kampen är en mer hederlig uppvisning till skillnad mot Lindas
framträdande vilket bygger på en illusion. Till detta kommer
att medan boxningsmatchen innehåller verkligt våld är
Lindas akt — fast den backas upp av ‘ett lik’ —
helt overklig.
Dessa idéer utvecklas ytterligare när Ernie utövar
verkligt våld på scenen mot producenten efter det att
föreställningsleken avslöjats. Dessutom är Lindas
‘roll’ som förförerska på krogen med sin
fängslade publik mer övertygande än hennes
överdrivna bekännelse av mordet (som endast lyckas tack vare
att den naive Ernie trodde på den). När Ernie till sist som
en privat hämndeakt klår upp Rawlins för mordet
på hans fru förvandlas detta i Ernies fantasi till den match
han bevittnade i början av filmen. En kamp som han då
förlorade men nu ‘vinner’.
Det verkliga i det konstgjorda och som kontrast flödet av reella
händelser som ter sig overkliga är ett utmanande grepp. Man
förväntar sig att finna detta främst i filmer som
skildrar kreativa människor som drömmare eller
konstnärer. Inte i en film som handlar om desperata män och
kvinnor som jagar snabba pengar, sjaskiga förhållanden eller
hänsynslösa bovar som utdelar hårda smällar
på käften. Men detta fungerar utmärkt inom ‘film
noir’ eftersom denna i sig är en stil, som med sin
atmosfär av overklighet samt extrema våld och passioner
både gör narr av och gör livet overkligt.
Blake Lucas i Film Noir (ed Alain Silver, Elizabeth Ward, London 1979)