Cykeltjuven

”Filmen som världen över höljts med olika priser — bl a Grand Prix som bästa film vid Knokke-festivalen 1949 och Oscar som bästa utländska film i USA samma år — betydde en förnyelse och utbyggnad av neorealismen mot en mer gestaltad, personligt färgad filmkonst, som i De Sicas fall fick ganska stora likheter med Käutners kleinkunst-impressionism i t ex Under broarna. Men Cykeltjuven bars upp av en djupare, universellare humanism och medkänsla, en inlevelse i allmänmänskliga villkor. Sin styrka som psykolog visade De Sica kanske främst i det så finstämt skildrade förhållandet mellan far och son under deras jakt efter cykeln. Den lillgamle Bruno är ett av filmhistoriens finaste barnporträtt. Den värmande, rörande, humoristiska och med en livsnära poesi mättade vardagsskildring som möter i Cykeltjuven spelas upp mot en både realistisk och artistiskt färgad bakgrund och få filmer har så inträngande skildrat miljö, levnadsvillkor och människor i relation till varandra.” Hugo Wortzelius

”Med en klart chaplinsk ironi — medkännande och poetisk — visade De Sica i Cykeltjuven hur en bortstulen cykel kan avslöja individens hjälplöshet. Men i Cykeltjuven, som har likheter med Chaplins pojke, är det pojken som är Chaplin, den barnslige clownen som får örfilarna, den brådmoget världskloke. Cykeltjuven ville ge en bild av verkligheten utan förutfattade meningar. Hela filmen hade med sina amatörskådespelare och autentiska miljöer en frisk prägel av improvisation. Men ingen av filmens brokiga gatubilder var tillkommen på slump. Varje detalj ägde sin givna mening och hade förberetts med största omsorg.” Rune Waldekranz [Filmen, det nya språket, 1950]