The Invisible Man. James Whale. Produktion: Columbia, USA 1933. Manus: R C Sherriff, Philip Wylie efter H G Wells roman. Foto: Arthur Edeson, John Mescall. Dekor : Charles D Hall. Smink: Jack Pierce. Specialeffekter: John P Fulton. Skådespelare: Claude Rains (Jack Griffin, den osynlige mannen), Gloria Stuart (Flora Cranley), William Harrigan (dr Kemp), Henry Travers (dr Cranley), Una O’Connor (mrs Hall), Forrester Harvey (mr Hall), Holmes Herbert (poliskommissarie), E E Clive (Jaffers), Dudley Digges (polischef), Harry Stubbs (Bird, detektiv), Donald Stuart (Lane, detektiv), Merle Tottenham (Milly). Längd: 71 min. Svensk premiär: 5/2 1934, Skandia (Stockholm).
Det finns en scen i Polanskis Rosemary’s Baby som alltid får publiken att hoppa högt — Mia Farrow syns i förgrunden och bakom henne går två personer förbi utan att hon ser det. Mer är det inte, men ändå drar publiken samfällt efter andan. Även andra försöker skrämma publiken. Nyligen kunde man t ex se Alan Parker skvätta blod och kroppsdelar över bioduken i Angel Heart. Publikens reaktion blev endast ett trött ”Jaså”.
Skillnaden är inte enbart att Polanski är en genial filmskapare. Den stora skillnaden är att Parker inte insett att det skrämmande i en film äger rum i åskådarens hjärna, inte på duken. Ju mindre man faktiskt ser desto hemskare blir det. James Whale, en av skräckfilmens tidiga mästare, var väl medveten om detta. I hans filmatiseringar av Frankenstein (1931) och The Old Dark House (1932) härskar skuggorna, de mörka prången, de osedda farorna. För att följa tesen “Ju mindre man ser…” in absurdum kom så 1933 Den osynlige mannen, baserad på H G Wells roman. Och filmen bär faktiskt en hel del absurda drag; James Whale, som lär ha haft en något bisarr humor, kunde inte undvika att även ta ut de komiska poängerna i historiens förutsätt-ningar.
Grundtonen i filmen är dock allt annat än harmlös; vetenskapsmannen driven till vanvett av sina drogexperiment i osynlighetens konst är också ett exempel på den osynliga ondskans makt som inte står Dr Mabuse efter i infernalitet. Eller som en av hans repliker lyder: ”Makt! Att få världen att krypa för mina fötter, att komma in i nationernas guldvalv, kungarnas kammare, in i det heligas heliga. Till och med månen fruktar mig, fruktar mig till döds. Hela världen i dödsfruktan!”
Den skådespelare som skulle gestalta detta svår-sedda monstrum fick dock inte ha för stora anspråk, åtminstone inte vad det gäller att få sitt ansikte exponerat — han syns bara några få sekunder i hela filmen. Vad som krävdes var en suggestiv röst och den som tillhandahöll denna och fick sitt genombrott i Den osynlige mannen kom vi att se mycket av senare — Claude Rains.
NB