Det hände på värdshuset

Under den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget debuterade flera, senare berömda, regissörer och kunde göra massor av film, flera av de stora och etablerade namnen, Renoir, Clair etc fanns i USA. Bland dessa unga debutanter fanns Robert Bresson, Henri-Georges Clouzot och Jaqcues Becker. Under 30-talet hade Becker varit en av Jean Renoirs trognaste medarbetare och under dennes ledning lärt sig filmyrket från grunden. Becker gjorde sin första egna film 1942, Sista trumfen (Dernier atout), en effektivt berättad polisfilm. Han var sedan verksam som regissör frsam till sin död 1960. Beckers verk är kanske något ojämnt och splittrat, men i sina bästa stunder tillhör det den franska filmens stora. Hans mästerverk Möte under stjärnorna (Casque d’Or, 1952) med Simone Signoret och Serge Reggiani är en bitterljuv kärlekshistoria i sekelskiftesmiljö och är, om man vill ägna sig åt dylikt, en mycket stark kandidat till beteckningen ”världens bästa kärleksfilm”.

När Det hände på värdshuset gjordes fanns det stränga censurbestämmelser, det var enklast att göra komedier och kriminalfilm, sedan kunde man inom dessa genrer avlägsna sig mycket långt från de ursprungliga ramarna och tänja genrebegreppen utöver bristningsgränsen, och sedan även få filmen visad utan ingripande från censuren. Det är ju bekant att i och med att man förespråkar något så dumt som censur medför detta nästan automatiskt att tillämpningen av censurbestämmelserna sköts av tröga och enkelspåriga tjänstemän med obefintligt sinne för de subtiliteter som alltid är en viktig del av värdefull konst, sålunda kan ganska mycket passera utan ingripande.

Det hände på värdshuset är följdaktligen delvis ett kriminaldrama. I vinodlardistriktet Charente lever familjen Goupi som består av en samling utpräglade individualister vilka ofta är i konflikt med varandra. I filmens början är de församlade för att invänta en efter lång bortovaro åter-vändande släkting som förmodas vara mycket rik. Spänningarna mellan familjemedlemmarna ökar, en av dem mördas.

Om filmen har Becker sagt: ”Jag har aldrig velat behandla ett ämne alltför tydligt… Historien, anekdoten eller berättelsen intresserar mig visst, men kan aldrig få mig passionerad. Däremot förföljs jag oavbrutet av personer, människor. De engagerar mig. Detta gör också att jag kan gripas av mycket stor nyfikenhet på människor som jag möter av en händelse och att jag ibland t o m ägnar dem en ganska generande uppmärksamhet.”

HE