Une belle fille comme moi
Regi: François Truffaut. Manus: Jean-Loup Dabadie,
François Truffaut efter romanen «Such a Georgeous
Kid Like («Bitch Kitty») av Henry Farrell. Foto: Pierre
William Glenn. Musik: Georges Delerue. Produktionsassistent: Claude
Miller. Produktion: Marcel Berbert Films du Carrosse, Columbia,
Frankrike 1972.
Skådespelare: Bernadette Lafont (Camille Bliss), Claude Brasseur
(Murene, advokat), Charles Denner (Arthur, råttfångare),
Guy Mar-chand (Sam Golden, sångare), André Dussolier
(Stanislas Previne, socio-log), Philippe Léotard (Clovis Bliss),
Anna Kreis Gilbert Géniat (Isobel), Danièle Girard
(Florence Golden), Martine Ferrière (fängelsesekrete-rare),
Michel Delahaye (Marchal), Anick Fougerie (lärare), Jacob
Weizbluth (Alphonso, den stumme).
Längd: 98 min.
En dag när jag satt planet mellan Paris och Madrid började jag en roman som hette «Such a Georgeous Kid Like Me«. Flygvärdinnan, som hörde mig vråla av skratt på varenda sida, sade till piloten att en av passagerarna höll att bli galen och att man kanske borde underrätta kontrolltornet.
Samtidigt som jag skrattade så det gjorde ont såg jag Bernadette Lafont ta form bakom romanhjältinnan Camille Bliss’ göranden och låtanden precis som om författaren Henry Farrell hade haft henne i åtanke han skrev boken.
Väl tillbaka i Paris ville jag genast köpa rätten till romanen men veta att den hos Columbia och att bolaget redan investerat i projektet, innan de lade ned det. Rätten var därmed tillgänglig darrande ben lämnade jag Columbias kontor, och på söndagen spelade jag första gången i mitt liv toto: nr 8, nr 1 och nr 3 (som en gest av beundran Maurice Leblancs roman Samtidigt med 12 miljoner andra fransmän jag reda att det varit lämpligare att satsa 4, 5 och 1, och stod jag, tusen francs fattigare. Jag gick tillbaka till Columbia, och Jack Wiener som blev rörd över att se mig sex kilo magrare på en vecka föreslog mig att göra filmen Columbias räkning.
Om nu En skön tjej som mej blir en flop, det jag som står i uniform och öppnar hissdörrarna er i Columbiahuset i Paris nästa år. Sade François Truffaut.
Det behöver inte påpekas att han slapp bli hisspojke. Hans film om den företagsamma Camille Bliss som utnyttjar allt och alla i sin omgivning, framförallt män, för att främja sin personliga välfärd har blivit en synnerligen underhållande film. Den fylld av truffautska kännetecken, rappt tempo, eleganta turneringar och utsökta rollprestationer i något aparta roller.
NB