Comfort and Joy. Regi och manus: Bill Forsyth. Produktion: Davina Belling, Clive Parsons för Lake/Thorn EMI, Scottish Television, Storbrittanien 1984. Foto: Chris Menges. Musik: Mark Knopfler. Scenografi: Adrienne Athinson. Kläder: Lindy Hemming, Mary-Jane Reyner. Smink: Yvonne Coppard. Klipp: Michael Ellis. Skådespelare: Bill Patterson (Alan), Eleanor David (Maddy), C P Grogan (Charlotte), Alex Norton (Trevor), Patrick Malahide (Colin), Rikki Fulton (Hilary), Roberto Bernadi (mr McCool), George Rossi (Bruno), Peter Rossi (Paolo), Billy McElhaney (Renato), Arnold Brown (psykiatern), Robert Buchanan (den unge reparatören), Gilly Gilchrist (Rufus), Caroline Guthrie (Gloria), Ona McCracken (Nancy), Elizabeth Sinclair (Fiona), Katie Black (Sarah), Robin Black (Lily), Ron Donachie (George), Iain McColl (Archie), Billy Johnstone (Amos), Douglas Sannachan, Billy Greenless, Alan Tall, Robert Starrett (Trevors arbetare), David O’Hara (ingenjören), Allan Wylie (nyhetsuppläsaren), Alistair Campell (Keith), Charles Kearney (nattens discjockey), Elspet Cameron (mrs Wilson), Teri Lally (butiksbiträdet), Pearl Deans (Maria), Ray Jeffries, Patrick Lewsley (flyttkarlar), Ronald McLeod Veitch (tandläkaren), Johnny Irving (Bob Hopes dubbelgångare), Johnny Mac (Fred Astaires dubbelgångare). Längd: 105 min. Svensk premiär: 25/1 1985, Grand 1, Victoria 1 (Stockholm).
Bill Forsyth föddes 1947 i Glasgow. Direkt efter avslutad skolgång sökte han sig till filmindustrin. Han fick börja från grunden som klippassistent, B-fotograf mm på diverse småbolag som producerade reklamfilm.
1971 kom han in på den nybildade National Film School i Beaconsfield. Efter examen återvände han till Glasgow där han startade ett litet bolag som producerade tre à fyra industri- och reklamfilmer per år. Vidare arbetade Forsyth för skotsk TV och försökte även få produktionsstöd från British Film Institute för ett eget filmmanus (Gregory’s Girl), dock utan att lyckas.
Först 1979 lyckades Forsyth få ihop ett produktions- och distributionskooperativ och gör sin första långfilm Diskhofeber (That Sinking Feeling) som filmstudion visade våren 1984. Produktionskostnaden för den filmen blev bara £3000. De unga amatörskådespelarna hämtades från Glasgow Youth Theatre.
Producenterna Davina Bellings och Clive Parsons blev liksom publiken förtjusta i Diskhofeber och finansierade Forsyths andra långfilm Gregory’s Girl 1980 som hans genombrott. Två år senare gjorde han Local Hero som slog mycket bra världen över. Med den filmen inleddes samarbetet med popmusikern Mark Knopfler som även gjort musiken till Glasskampen.
Forsyth berättar själv så här om sin film: ”Uppslaget till Glasskampen fick jag för tio år sedan när lokalradion startade här i Galsgow. Det var faktiskt min allra första långfilmsidé. Jag fascinerades av lokalradion och att någon där kunde bli berömd inom en radie av ett par kilometer! Men en film som bara handlade om en skivpratare som överges av sin flickvän skulle blivit för sentimental och begränsad.
När så idén om två rivaliserande glassfabrikanter rann till visste jag att jag hade tillräckligt med underlag för en långfilm. När jag skrivit manuset upptäckte jag att där fanns ett visst samband med Alice i underlandet. I det ögonblick Alan Bird följer efter flickan i glassbilen genom tunneln förs han in i en fullständigt annan värld. Det blev för mig ett slags parallell till Lewis Carols berättelse. Jag ändrade t o m namnet på glassbolaget från Mr Softy till Mr Bunny! Denna idé influerade många händelser i filmen och lockade mig att ta fram allt det absurda i Glasskampen.”
Filmen blev tyvärr inte samma succé som föregångaren och de svenska kritikerna var inte eniga i sina omdömmen. Några tyckte inte ens att filmen var rolig! Men detta säger mer om kritikernas omdömme och humor än om Forsyths. För Glasskampen är en mycket rolig absurd komedi som absolut måste ses.
LH