Regi: Jacques Rivette.
Manus: Pascal Bonitzer, Marilù Parolini, Jacques Rivette,
Suzanne Schiffman. Foto: William Lubtchansky. Klipp: Nicole
Lubtchansky, Louise de Champfleury. Ljud: Pierre Gamet, Bernard
Chaumeil. Dekor: Roberto Plate, Manu Décor. Kostymer:
Renée Renard.
Skådespelare: Geraldine Chaplin (Charlotte), Jane Birkin (Emily),
André Dussolier (Paul), Jean-Pierre Kalfon (Clément
Roquermaure), Facundo Bo (Silvano), Laszlo Szabo (Virgil), Sandra
Montaigu (Eléonore), Isabelle Linartz (Béatrice), Eva
Roelens (Justine).
Produktion: La Cecilia i samarbete Med Ministère de la Culture, Frankrike 1984. Längd: 127 min.
Jacques Rivette brukar, lite slarvigt, slängas in i Den nya vågen. Han börjader som fast kritiker på Cahiers du Cinéma och fortsatte som assistent åt bl a Jean Renoir och Jacques Becker (se nedan). Han var kameraman på någar 16mm kortfilmer av Truffaut och Rohmer. Det säger sig självt att en regissör som lyckats associera sig med alla dessa, mina personliga favoriter, förtjänar en kväll på Filmstudion.
Ett hos Rivette ofta återkommande tema är förhållandet mellan livet och teatern och L’Amour par terre spinner vidare på det. Efter en teaterföreställning i en parisisk privatvåning söks aktriserna Charlotte och Emily upp av en i publiken, en pjäsförfattare. Hans plan är att sätta upp en mycket speciell pjäs i sitt eget hem.
Det hela utvecklar sig till ett intrikat psykologiskt drama samtidigt som en exposé över teaterhistorien, där olika scener och bilder visar upp spelstilar och traditioner så olika som expressionistiskt kammarspel, pantomim eller Comédie Française-spel.
I rollerna som Charlotte och Emily (namnen efter systrarna Brontë?) ser vi Geraldine Chaplin och Jane Birkin, som en manlig skådespelare André Dussollier som vi sett tidigare i t ex En skön tjej som mej, Ungkarlsbabyn eller den av filmstudion visade Resnais-filmen L’Amour à mort samt i rollen som kalfaktor/översättare-av-Hamlet-till-finska den alltid intressante Laszlo Szabo.
NB