Marlene

Att göra meningsfulla porträtt av personer som på ett eller annat sätt varit involverade i filmhistorien kräver faktiskt kunskap om film och om filmens historia. Detta kan tyckas vara ett trivialt påstående, men för var och en som har sett vad som kan presteras av Svensk Television är det inte lika självklart. För några år sedan producerades ett uselt program om Greta Garbo och de s k Filmkrönikorna brukar alltid innehålla minst en okänslig intervju av den dryge programledaren.

Schells film om, som det brukar heta, “Den levande legenden” Marlene Dietrich är ett allvarligt försök att komma åt myten Dietrich. Men det är ju ofta så att när personen bakom myten skall försöka förklara myten blir detta ytterligare en del av myten. Dietrich vägrar att ställa upp framför kameran, hon har redan blivit filmad till döds, enligt egen utsago. åskådaren får enbart höra hennes som berättar och kommenterar karriären. Det blir kanske en besvikelse för många, men Schell gör det bästa av situationen och ibland är kanske en bandspelare mer avslöjande än en kamera. Dietrich säger att hon aldrig ser sina gamla filmer, men då hon skall kommentera en film från det tidiga 30-talet noterar hon upprört att en viss sekvens saknas. Hon har en lite överlägsen inställning till filmerna, kallar dem för kitsch och annat. Men för den som anser att den äldre Hollywoodfilmen är oöverträffad är varje försök att beskriva och diskutera dessa filmer och de människor som skapade dem välkomna.

Dietrich har arbetat med flera av de stora regissörerna, hon berättar om flera av dem: sin upptäckare Josef von Sternberg som skapade myten med Blå Ängeln (Der Blaue Engel, 1930). Hon är full av beundran för Orson Welles (”Folk borde göra korstecknet innan de yttrar hans namn”). Det kan tilläggas att Welles uppskattade Dietrich mycket och det är synd att de bara gjorde två filmer tillsammans, främst då En djävulsk fälla (Touch of evil, 1958).

Maximilian Schell är mest känd som skådespelare i tysk och amerikansk film. Sitt stora internationella genombrott fick han i Dom i Nürnberg (Judgement at Nuremberg, 1961) som försvarsadvokat i Stanley Kramers lite naiva film om rättegångarna mot de nazistiska krigsförbrytarna efter andra världskriget, en film där f ö även Marlene Dietrich medverkar. På senare år har Schell med växlande framgång försökt sig på filmregi med bland annat en filmatisering av Friederich Dürrenmatts Domaren och hans bödel (The Hangman, 1975).

HE