Kiss Me Deadly. Regi: Robert Aldrich. Produktion: Parklane Picture/Robert Aldrich, USA 1955. Manus: A.I. Bezzerides efter en roman av Mickey Spillane. Foto: Ernest Laszlo. Musik: Frank deVol samt sången ’Rather Have the Blues’ av Frank deVol framförd av Nat King Cole. Scenografi: William Glasgow. Klipp: Mike Luciani. Skådespelare: Ralph Meeker (Mike Hammer), Albert Dekker (Dr Soberin), Paul Stewart (Carl Eyello), Juano Hernandez (Eddie Yeager), Wesley Addy (Pat), Marian Carr (Friday), Maxine Cooper (Velda), Cloris Leachman (Christine), Caby Rogers (Lilly Carver), Nick Dennis (Nick), Jack Lambert (Sugar), Jack Elam (Charlie Max), Jerry Zinneman (Sammy), Leigh Snowden (flicka vid pool), Percy Helton (läkare i bårhus), Madi Comfort (nattklubbssångare), Fortunio Bonanova (Trivaco), James McCallian (Super). Längd: 105 min. Svensk premiär: 21/11 1955, Riviera (Stockholm). Orginalversion, ej svensk text.
Privatdetektiven Mike Hammer plockar en kväll upp en främmande och skrämd kvinna på en mörk väg. Hon blir senare mördad och Hammer försöker ta reda på varför. Han blir indragen i en komplicerad historia som har många för honom (och åskådaren) oväntade vändningar.
Den här filmen blev utskälld när den hade premiär. Det litterära underlaget är av den art som alltid utlöser betingade reflexer av avsky och puritanism hos kulturskribenter, och även om Aldrichs film förhåller sig tämligen fritt till Spillanes roman har han träffat något av tonen hos Spillane. Vid den svenska premiären tävlade kritikerna om vem som bäst kunde formulera sin avsky: ”praktfullt kadaver”, ”…en grov spekulation i sadism, en stapel vedervärdigheter utan försonande drag”, “Man vacklar ut från bion totalt söndermosad”. (Om detta skulle hända någon av våra åskådare avsäger sig Filmstudion allt ansvar).
Men filmen hade också sina försvarare, främst i Frankrike där den unge kritikern François Truffaut var mycket uppskattande. Långt senare, 1986, säger den framstående kritikern och filmhistorikern Andrew Sarris så här om filmen (hans yttrande innehåller också en bra beskrivning av Filmstudions syfte): ”En av kritikernas uppgifter borde vara att ompröva etablerade värderingar av filmer. Bra saker som gjorts i det förflutna, men då inte uppskattades efter förtjänst, borde ges klassikerstatus av dagens kritiker. Filmer som Robert Aldrichs Natt utan nåd är bra. Den var väldigt underskattad. Framtiden berikar det förflutna och det förflutna berikar framtiden.”
Robert Aldrich (1918–1983) var en av Amerikas mångsidigaste regissörer, med en effektiv och okonstlad berättarstil. Han har gjort filmer som västernfilmen Vera Cruz (1954), skräckmelodramen Vad hände med Baby Jane? (What Ever Happened to Baby Jane, 1962) med Joan Crawford och Bette Davis, och den stora framgången, krigsäventyret 12 fördömda män (The Dirty Dozen, 1967).
HE