Ran. Regi och klipp: Akira Kurosawa. Produktion: Serge Silberman, Matsato Hara i samarbete med Greenwich Film Production. Manus: Akira Kurosawa, Hideo Oguni, Masato Ide. Foto: Takao Saito, Masaharu Uede, Asakazu Nakai. Musik: Toru Takemitsu. Scenografi: Yoshiro Muraki, Shinobu Muraki. Kostymskisser: Emi Wada. Verkställande producent: Katsumi Furukawa. Biträdande producent: Ully Pichardt. Skådespelare: Tatsuya Nakadai, Akira Terao, Jinpachi Nezu, Disuke Ryu, Mieko Harada, Yoshiko Miyazaki, Peter. Längd: 165 min. Svensk premiär: 15/11 1985.
Det är svårt att kortfattat skriva om en film som Ran, men huvuddragen är dessa:
Vi befinner oss i 1599-talets feodala Japan. Den åldrade härskaren Hidetora Ichimonji verkar trött på makt och ära och vill dela sitt rike mellan sina tre söner Tara, Jiro och Saburo. Han tillkännager sitt beslut under en jakt i filmens början. De två äldsta bröderna verkar acceptera det hela medan den yngste protesterar och förebådar stridigheter som skulle uppstå om fadern försökte genomdriva sin vilja. Hidetora blir mycket förargad på yngste sonen och förvisar honom från riket. Men det visar sig att Saburo får rätt.
Så långt liknar Rans handling Shakespeares berättelse om den tragiske kung Lear; han som också ville dela sitt rike, men mellan sina tre döttrar, och även i fortsättningen följs berättelserna åt. Det går alldeles utmärkt att förena japanskt 1500-tal och engelskt 1600-tal. Människorna uppför sig på likartat visa och även vi kan använda historien som en spegel.
Det som skiljer filmen från Kung Lear är att här är Hidetoras väg till makten ett viktigt inslag. Han har ej fått den som “en gåva från Gud” utan har genom grymhet och list lyckats samla ett rike under sig. Han påminns ständigt om detta genom att hans äldsta söner har gift sig med döttrar till två besegrade fiender.
I filmen finns också mycket kusliga krigsscener. I en sekvens kan vi se den galne Hidetora passera genom stridsvimlet, vi hör inga ljudeffekter, bara den vackra musiken. Kombinationen ger en overklig mardrömsliknande stämning. Lika avslöjande är slutscenen med den blinda pojken som famlar med sin käpp vid avgrundens rand, oförmögen att se vart han är på väg.
Kurosawa förmedlar det meningslösa i människans obegripliga strävande efter våld och visar på det kaos och den oordning som alltid då måste uppkomma. Det japanska ordet Ran betyder för övrigt också just kaos, oordning och även intrig. Ran är en film som innehåller mycket och har en hel del att säga till oss, förutom att den innehåller mycket vackra och välkomponerade bilder.
Man måste bara se och uppleva den!
CW