Wise Guys. Regi: Brian De Palma. Produktion: Aaron Russo, MGM Entertainment, USA 1986. Manus: George Gallo. Foto: Fred Schuler. Musik: Ira Newborn. Scenografi: Edward Pisoni. Klipp: Jerry Greenberg. Skådespelare: Danny De Vito (Harry Valenti), Joe Piscopo (Moe Dickstein), Harvey Keitel (Bobby Dilea), Ray Sharkey (Marko), Lou Albano (Frank ’Fixaren’), Dan Hedaya (Anthony Castelo), Julie Bovasso (Lil Dickstein), Patti LuPone (Wanda Valenti), Antonia Rey (tant Sadie), Mimi Cecchini (farmor Valenti). Längd: 91 min. Svensk premiär: 9/1 1987, Sergel (Stockholm).
Två smågangsters befinner sig på botten av brottshierarkin. Då de råkar satsa bossens pengar på fel häst får de order att taga varandra av daga.
När man behandlar De Palma är det alltid lika bra att beröra hans förhållande till Hitchcock. Reklamfolk och kritiker, dessa onödiga och okunniga delar av filmbranschen som har så mycket gemensamt, inte minst sin okunnighet och sin dåliga känsla för film, brukar alltid dra fram De Palma som en enkel och obegåvad imitatör av häxmästaren. Vad man då ofta missar är att beroendet och inspirationen är helt medvetna från De Palmas sida, han skäms inte för att erkänna sina föregångare. Hur mycket som sedan finns av Hitchcock i Smarta killar är en öppen fråga, men mästaren gjorde också en renodlad komedi, Lika barn leka bäst (Mrs and Mr Smith, 1941).
De Palma är en av den moderna amerikanska, och därmed världens, främsta filmskapare. Med få undantag har han i Sverige behandlats tämligen snävt. Man föredrar halvbegåvningar typ Altman eller Jarmusch, dessa har den typiska antikommersiella framtoning som kritiker så ofta förväxlar med bra konst. De Palma inser att filmbranschen är kommersiell, liksom i stort sett all mänsklig verksamhet, och försöker från den utgångspunkten göra det bästa han förmår.
De Palma är en virtuos bildberättare, han använder bilder i stället för att som så ofta sker nu för tiden, man låter en berättarröst förklara vad som sker och skall ske redan innan förtexterna är slut. Exempel på långa ordlösa men innehållsrika bildsekvenser finns i scenerna på museet i I nattens mörker (Dressed To Kill, 1980) eller förföljelsescenen på affärscentret i Body Double (1984). De Palma är även en duktig personinstruktör, man kan notera vad han fick ut ur John Travolta i Vittnet måste tystas (Blow Out, 1981) eller Michelle Pfeiffer i Scarface (1983).
Smarta killar hör kanske inte till De Palmas största filmer, men allt som denne mästare rör vid har sitt givna intresse. Carl Rudbeck, en av de få filmskribenter som insett De Palmas storhet skrev vid filmens svenska premiär: ”De Palma har gjort denna komedi utan ambition och ansträngning. Helt kan han inte dölja att han är en mycket begåvad regissör, men i hans vid det här laget mycket imponerande verk blir Smarta killar inget annat än en ytterst obetydlig parentes.
HE