The Killing. Regi: Stanley Kubrick. Manus: Stanley Kubrick efter Lionel Whites roman ”Clean Break” (svensk titel ”En chans på tusen” utgiven 1957 i Jaguarböckerna som nr. 100). Dialog: Jim Thompson. Produktion: James B Harris/Harris-Kubrick Productions USA 1956. Foto: Lucien Ballard. Ljud: Earl Snyder. Musik: Gerald Fried. Arkitekt: Ruth Sobotka. Kostym: Rudy Harrington. Klipp: Betty Steinberg. Regiassistent & second unit: Alexander Singer. Skådespelare: Sterling Hayden (Johnny Clay), Jay C Flippen (Marvin Unger), Marie Windsor (Sherry Peatty), Elisha Cook jr (Georges Peatty), Coleen Gray (Fay), Vince Edwards (Val Cannon), Ted de Corsia (Randy Cannon), Joseph Sawyer (Mike O’Reilly), Timothy Carey (Nikki), Jay Adler (Leo), Joseph Turkel (Tiny), Kola Kwarian (Maurice), James Edwards (parkeringsvakt). Längd: 83 min. Svensk premiär: Riviera 14/1 1957.
När den f d Life-fotografen Stanley Kubrick gjorde Spelet är förlorat (The Killing) var han så gott som okänd. Han hade tidigare bara ett par lågbudgetfilmer bakom sig, bl a The Killers, ett bevis på hur man med ganska små resurser kan nå trots allt märkliga resultat. När en av de svenska recensenterna i samband med premiären på The Killing bad sina läsare att lägga Kubricks namn på minnet var det en både förutseende och klok uppmaning.
Handlingen i The Killing är i sig ganska konventionell. en grupp män planerar och genomför en kupp mot en kapplöpningsbana (ett tema som f ö till och med förekommer i en svensk film, Hasse Ekmans förbisedda Stöten — där det inte är uteslutet att denne hämtat näring ur Kubricks film).
Det märkliga är snarare iscensättningen (förutom då det lysande skådespelargardet med bemärkta ’heavy’-specialister som Timothy Carey, Ted de Corsia, Elisha Cook jr m fl). Kubrick genomför en avancerad lek med tidsberättandet. Det hela skildras inte efter en enda rak kronologisk linje. I stället får vi se en och samma händelse skildrad flera gånger — men ur olika berättarperspektiv — framförallt när det gäller filmens centrala avsnitt, kuppen och förberedelserna inför denna. Detta skapar en mer komplex tids- och rumsbild av det dramatiska skeendet. Åskådaren förstärks än mer i sin allseende roll och filmfigurerna blir i än högre grad ett slags ödets marionetter.
Därmed är vi inne på en central punkt i den ‘film noir’ till vilken denna film hör. Denna, som omfattar flera genrer men främst gangster- och detektivfilmen, hade sin främsta blomstringstid under 40- och 50-talen (men har givetvis mer moderna efterföljare). Hjältarna i ’noir-filmen’ skildras som människor vilka är verktyg för ödets makter i en skuggrik nattvärld. De är intrasslade i ett spel de själva inte har något inflytande över eller någon överblick av. Och världen i sig är i alla avseenden svart och utan nåd. Drömmen om snabba pengar och genvägar till lyckan visar sig bara vara fåfänglighet. Alltid finns någonstans den grymma slump som stäcker alla planer och drömmar. Man kan säga att ’noir-filmen’ är det mest illusionslösa sättet att ge en bild av hur människor kan uppleva tillvaron i ett samhälle där överblick och verkligt inflytande blivit illusorisk.
PQ