Trasdockan

Även om den kedjereaktionsliknande utvecklingen av filmskräcken förefaller vara ett modernt fenomen — tänk bara på alla exploderande huvuden, organismer i förvandling och nålar instuckna i ögonlober! — är jag övertygad om att den kritiska masspunkten inträdde för tjugosju år sedan i och med Charles Laughtons Trasdockan (The Night of the Hunter). Den är sannerligen den mest skräckinjagande film som har gjorts. Visserligen befann jag mig i en ung och mottaglig ålder när jag första gången bevittnade denna krönika om godhet och ondska, författad av James Agee efter Davis Grubbs roman.

Men finns det någon hemskare bild än den av Robert Mitchum när han förkroppsligar en oförbätterlig gestalt som sjunger ‘Leaning on the Everlasting Arm’ och till häst hänsynslöst förföljer två små barn, som är i besittning av deras bankrånande faders byte. Eller något mer blodisande än den när Shelley Winters, barnens mor och ett offer för den monstruöse predikanten, vilken har ”good” och ”evil” tatuerat på sina knogar, sitter drunknad i sin T-ford med håret vajande som hos en Pre-Rafaelitisk oskuld.

Lyckligtvis visste Laughtons högra hand vad den vänstra gjorde. Hans film är en tydlig översättning av tysk expressionism till amerikansk-gotisk miljö med kameraåkningar, Stanley Cortez atmosfärsrika foto och Lillian Gishs rörande uppenbarelse som inkarnation av det goda i kamp med Mitchums oförsonligt onda. Det är en film som handlar om girigheten som den amerikanska mardrömmen, om de omtumlande erfarenheter som två oskyldiga barn råkar ut för och själens triumf över viljan. Trasdockan förkroppsligar det onda i begreppet Pax Americana och dess uppenbarelse.

Carrie Rickey i Village Voice 11/1 1983

Fotnot: Filmen blev till en början totalförbjuden av den svenska censuren men släpptes så småningom.