Yol

Yilmaz Güney, född i sydöstra Turkiet av kurdiska föräldrar och död 1984 i Paris efter en längre tids sjukdom, är för oss svenskar  kanske mest känd för sina två sista filmer: kvällens föreställning, Yol, prisbelönt med en guldpalm i Cannes, från 1982 och Muren, också den från 1982.

Hans produktion var dock större än så (många av hans filmer, t ex Hoppet, Oron och Vännen är visade i svensk TV) och med tanke på omständigheterna kring den att betraktas som imponerande. Allt sedan 60-talets början åkte Güney ut och in i turkiska fängelser och han hade sammanlagt över 100 års fängelsestraff hängande över sig. Mord, spridande av kommunistisk propaganda, hjälp till gerillan och subversiv verksamhet var några av de anklagelser som en förtryckarregim valt att misstänkliggöra en politiskt misshaglig kritiker för.

I Turkiet var Güney i de bredare folklagren mest känd som skådespelare och som sådan en symbol för de fattiga och förtryckta. Sin popularitet insåg Güney borde användas för att föra ut ett politiskt budskap och han började själv regissera och producera filmer som i första hand riktade sig till de grupper som hyllade honom som aktör. Vid ett besök i Sverige 1984 konstaterade han själv: ”Jag har försökt förena uppgiften som filmskapare med den som politisk kämpe. Jag vill påminna Turkiet och världen om det turkiska folkets villkor.”

Denna “programförklaring” gäller i hög grad den film som Filmstudion valt att visa i kväll: Yol (sv övers Vägen), som Güney via ”ombud” regisserade internerad i ett turkiskt fängelse.

I filmen får vi följa en grupp på fem män under en permission från ett turkiskt fängelse. Männen är dock inte politiska fångar utan ”vanliga” mördare, banditer och smugglare som under en vecka får besöka sina familjer vilka vistas i en annan del av landet. När männen färdas genom det turkiska landskapet och samhället möter de ett förtryck från en militärdiktatur men också, och kanske främst, ett annat slags “förtryck” från sina egna levnadsformer och traditioner.

Stig Claesson skrev i en betraktelse över filmen: ”Det är en episodfilm över en handfull män som alltså har permission från ett fängelse under en viss tid och på den tiden självklart också får tänka igenom om de ska återvända eller inte. Att återvända till ett helvete eller stanna som fredlösa i ett annat sorts helvete.

Filmen är inte i första hand kritisk mot den turkiska diktaturen eller regimen, den är först och främst kritisk mot Turkiets Gud. Jag tror att om vi i Sverige spelade in en film som kritiserade vår Gud skulle den också bli förbjuden. […] Filmen speglar lågmält den turkiska vardagen och anklagar ingen. Men spegelbilden säger att detta måste ändras på och om Turkiet ska anklaga någon så är det Turkiet. Det turkiska folket är det enda som kan ändra det turkiska folket. Det är en mycket, mycket modig film.”

AE